Jo, tack, jag märkte det när jag skulle in och gräva för en ny elkabel från brunnen till huset. Ni som har gjort lumpen vet vad ”ålning medelst hasning” är för något. Det var det jag fick ägna mig åt, för givetvis gick det inte att krypa in den kortaste vägen...

Men pumpen går på el och elkabeln hade suttit där ”sedan Eskils dagar” som uttrycket lyder i trakten. (Eskil och Agda bodde i massor av år i det hus vi köpte 1985, så deras namn är oupplösligt förknippade med gården.)

Nåväl, kabeln har gjort sitt och det var bara att gräva. Från brunnen till huset gick det galant, men sedan var det några meter till under huset. Trångt som attan och det enda verktyg som gick att använda var en planteringsspade. Och katten var förstås ingen hjälp.

Älgjakten är inte riktigt slut. Själv är jag ingen jägare, men följer ändå jaktlaget, de har ju sitt slakteri på andra sidan åkern. Och i år blev det nytt rekord för laget: En 16-taggare fälldes bara någon kliometer från vår gård. Skytten Christer Vennefjord var nöjd och det var rekord för honom också. Jaktlagets tidigare rekordtjur hade 15 taggar och fälldes 1998.

Fundering i veckan: Använder inte folk annat än kronljus numera? Det blir svårare och svårare att få tag i antikljus. Clas Ohlson hade tidigare utmärkta förpackningar med 20 antikljus (av stearin!) men nu finns bara kronljus. Inget större fel på sådana, men antikljus är helt enkelt mycket snyggare.

Allt faller i bitar: Datorn kraschade, diskmaskinen likaså (vattenpumpen nämnde jag tidigare), tvättmaskinen börjar låta konstigt och så blev det fel på telefonledningen i veckan. Och snart är det november. Tur att man är optimist...

Anders Wennberg

När den större hackspetten kom till min fågelmatning skrämde den iväg alla småfåglar utom en blåmes som tydligen var så hungrig att den vågade sitta kvar och ta för sig av nötterna.

Lite slaktrester från älgjakten lockade ett gäng kråkor och en örn till skärgårdsviken. Även här försökte störst att vara först men då blev örnen utsatt för terror och mobbning redan i luftrummet. Ingen matro där inte.

Text och foto: Nils-Olof Engberg

Inte lika pampig som Stadion i Stockholm som hade byggts till olympiska spelen 1912, men fullt jämförbar med Slottsskogsvallen i Göteborg.

Det var en idrottsplats som Gävle­borna kunde vara stolta över. Och den användes varje dag.

På sommaren höll friidrottarna och fotbollsspelarna till där. Träningar varenda kväll, matcher och tävlingar åtminstone på helgerna och ibland även på vardagskvällar. Det fanns en tennishall där också, och löparbanorna användes inte bara till löpning utan också till ­cykel- och motorcykeltävlingar. Gymnastik förekom ibland på fotbollsplanen, och på Svenska flaggans dag var det självklart att man paraderade och hade sig på Strömvallen.

På vintern spelades det bandy där, och dessutom var det isracing och konståkning och lite av varje.

Ibland kunde det till och med bli lite för mycket. I alla fall tyckte de som kände sig lite undanskuffade det.

Som Roland Murén på bilden från Augustispelen 1949, till exempel. Han och hans Brynäs skulle ha fotbollsträning den kvällen, men eftersom det pågick stora friidrottstävlingar så fick de lov att vänta tills den sista hopparen hade hoppat färdigt och den sista kulstötaren hade stött sin sista stöt.

Kanske slog sig Roland ner vid målstolpen för att han ville demonstrera sitt ogillande av situationen. Och ingen kunde väl undgå att se att det satt en missnöjd fotbollsspelare och väntade på att få börja träna.

I söndags frågade vi om någon kunde identifiera Brynässpelaren vid målstolpen. Och det kunde Rolands son Bosse göra, för han var till och med på plats själv denna minnesvärda kväll fast han bara var en liten parvel då.

Det är Hans Erlandh, Storvik som har skickat bilden till oss.

– När jag bläddrade i gamla kort hittade jag detta: Min syster Eva, tio år gammal, med en lejonunge i knät, berättar Hans.

Det togs i Furuviksparken för 75 år sedan och syskonen var ofta i parken eftersom deras föräldrar var goda vänner med Laila och Gösta Nygren, ägarna till Furuviksparken.

Eva bor i Haga­ström och heter Haglund i efternamn.

Att det var Bula Olsson som stod i mål i det gamla Hamrångelag som vi haft på bild ett par gånger har nu också bekräftats av hans dotterdotter Christina Gäfvert.

– Jodå, jag är ganska säker på att det är morfar Gustaf. Men att han kallades Bula var en nyhet, säger hon.

Prydligt inklistrade i två tjocka pärmar förvarar jag mina urklipp. Ett av de första är från april 1989. Arbetarbladet frågar folk på stan vad man borde göra med Folkets hus i Gävle, och jag är en av dem tillfrågade. 13 år gammal svarar jag förnumstigt att det borde bli mer som Folkets hus i Sandviken och att … det skulle sitta fint med ett disco.

Redan två år innan var jag med i Barnbladet också (ett slags extratidning i Gefle Dagblad på den ­tiden). Vi är några Hagaströmsskoleelever som har inventerat Gävles statyer inom ramen för en Kulturgrupp. Förutom att jag har en otroligt ful grön tröja på mig på bilden så utmärker jag mig som en galning även i texten. På reporter Lisa Lofors fråga vilken staty jag gillar bäst i stan svarar jag kavat att jag tycker Armillarsfär utanför lantmäteriet är vacker.

Lite senare är jag med och testar nya läskedrycker i Arbetarbladet – min pappa jobbade ju där och jag ser på efternamnen på de andra ungdomarna i ­panelen att deras föräldrar också jobbade på tidningen.

Efter några recensioner av såväl punkbandet Nödutgång som trastelindénwannabebandet Larsson ljuger och efter en hel del goda teaterrecensioner där jag får beröm för min totala närvaro på scenen gör jag plötsligt entré i klippboken som skribent.

Jag byter liksom sida och i stället för att nämnas i artiklarna är det min tur att signera dem. Dags­verser, recensioner och krönikor kantar de vita bladen i urklippspärmen och den första krönikan är inklistrad i februari 2002. Då läste jag som bäst till lärare och på sidan bredvid i klippboken håller jag mig framme och svarar på enkätfrågor angående Lärardagarna på högskolan. Jag har en blå pikétröja på bilen. Och mustasch(!)

Varför skriver jag nu om detta? Är det för att alla krönikeämnen är slut? Detta är ju trots allt min 174:e? Är det för att skryta om mina oerhörda framgångar i den lokala pressen?

Nej, det är för att jag är chockad! Efter att ha bläddrat i mina pärmar inser jag ju att jag – ­åtminstone sedan 11-årsåldern – har levt ett liv som jag normalt brukar dissa andra för att de ­lever. Ett linslusliv där bekräftelsebehovet styr alla handlingar.

Sådana som är med i Bonde söker fru eller Big Brother, sådana som anmäler sig till Halv åtta hos mig och de som sitter i tv-soffor och tycker massa strunt utan att ha på fötterna brukar jag ju ogilla och snacka skit om.

Nu när jag inser att jag själv är en sådan ska jag sluta döma Hanna Widerstedt i Big Brother och Sven-Arne Eriksson i Bonde söker fru lika hårt.

Till min nivå av självbekräftelsebehov kommer de ju i alla fall inte upp. Särskilt inte Sven-Arne, han känns mest … ofrivillig. Ofrivillig och lite knasig.

Fast vadå knasig förresten? Ska jag säga. Jag som sedan 1987 har klippt ut och ­sparat allt om mig själv i ­tidningarna!

FREDRIK NILSSON

– Vi ska muddra så mycket som möjligt, så fort som möjligt, säger Rolf Benders, holländsk kapten på muddringsfartyget Crestway.

På Crestway arbetar 15 man i tvåskift, veckans alla dagar. Tolv timmars vila och tolv timmars arbete gäller för all personal, som arbetar, äter och sover ombord.

Efter fyra veckors arbete på fartyget i Gävle väntar fyra veckors ledighet.

– Man slipper sitta i köer till jobbet på morgonen. Jag föredrar det här sättet att jobba, säger Dirk van der Plas, chefsmaskinist på Crestway, holländare men bosatt i Brasilien.

Den största fördelen är de långa perioderna med fritid. När vi träffas uppe på kommandobryggan är han ombytt och klar för sin första ledighet under uppdraget i Gävle. För hans del blir det först en tur till föräldrarna i Holland och sedan hem till sin fru i Brasilien, en bekantskap han gjorde när han klev i land under ett uppdrag.

Kaptenen Rolf Benders säger att han brukar tänka på att han ska lära känna platsen han är på.

– Men det blir ändå mest att man ser järnvägsstationen och flygplatsen.

När vi går ombord på fartyget har muddringen pågått i några veckor. Crestway ligger mitt i farleden och sveper med ett gigantiskt dammsugarmunstycke över botten. Bottenmassorna, både grus, sten och lera hamnar i fartygets fickor som rymmer 3 700 kubikmeter. När fartyget är fullastat efter några timmar styr kaptenen en bit ut till havs, öppnar bottenluckorna på fartyget och tömmer hela lasten på 35 meters djup.

– Det har gått ganska bra, säger Rolf Benders om arbetet hittills, men tillägger att det är en läroperiod i början av projektet.

Bottnen i farleden är noga undersökt och varken Boskalis eller Sjöfartsverket väntar sig några stora överraskningar. Men hur den svenska moränen uppför sig är inte givet och utrustningen måste trimmas för att fungera optimalt.

– Vi måste lära oss materialet, säger Rolf Benders.

Efter ett tag lämnar han över ansvaret till styrmannen Pavel Avsejenko, som är inne på sitt sista skift innan han går på en treveckors ledighet i hemlandet Litauen. På instrumentpanelen kan han med centimeterprecision styra dammsugarmunstycket och se hur mycket material som sugs upp till fartyget.

Efter att ha knappat in alla data som behövs för tillfället kan han nöja sig med att övervaka processen.

När jag antyder att han kan sätta sig ner och koppla av påpekar Rolf Benders att det kan han inte alls. Farleden där Crestway opererar är trång och det cirkulerar båtar och mudderverk hela tiden i området.

– Det gäller att vara vaksam, säger Rolf Benders.

Crestway är så pass stor att fartyget formellt är lotspliktigt. Det har Sjöfartsverket upptäckt och när vi står på bryggan tillsammans med kaptenen och styrmannen får besättningen order om att avbryta muddringen. En lots är på väg för en inspektion som ska ge Crestway en dispens från lotsplikten.

En knappt hörbar suck hörs från Boskalis personal, men alla finner sig snabbt i det nya läget.

– Vi har lite underhåll vi behöver göra. Bråka med myndigheterna vill vi ändå inte göra. Vi måste samarbeta, säger Rolf Benders.

Och enligt Sjöfartsverkets projektledare, Eric Kevan, flyter samarbetet på bra och han är nöjd så här långt.

– Det är alltid en inkörningsperiod. Men de är duktiga, säger Eric Kevan.

Hans och Boskalis största bekymmer kan bli isläget. En tidig vinter kan spräcka tidsplanen.

– Det blir tufft. Boskalis personal är optimister, men det är operatörerna alltid.

– Vi hoppas att isen ska komma sent och gå tidigt.

Byte efter byte, ända fram till kvitteringen till 2–2, och en poäng i en match som just då lyste Luleå lika starkt som fullmånen utanför Läkerolen.
När skriken efter en målskytt i Brynäs når kastratsångarnivå, så nöjer jag mig med att använda en omvandlingstabell som visar på svårighetsgraden.
För a) Självklart, Brynäs behöver göra fler mål för att vinna matcher – se bara på utspelningen av Färjestad som slutade med en 0–3-förlust.
Men b) Det är inte direkt Luleå som man börjar ett åtgärdspaket i målskytte. Mot Luleå ska man vara glada om man gör mål över huvud taget. Luleå kom från Jönköping där man i torsdags nollade HV71 (som gick upp i serieledning före just Luleå genom seger mot Modo i går).
Två mål är bra mot Luleå, som på 16 matcher släppt in totalt 24 – ett snitt på 1,5 per match.
Det är lika strålande bra, som Brynäs 35 gjorda på 17 matcher är generande svagt för ett mästarlag med en offensiv och hyllande spelstil.

När Brynäs hade två power play på sig under inledningen av den andra perioden, båda efter för många Luleåspelare på isen (!), infann sig ett vinna-eller-försvinna-läge.
Brynäs gjorde noll mål, även om spelet och chanserna fanns där. Laget tog ju ledningen med 1–0 i den första i just power play.
Sedan fick Luleå sin chans.
Och...ja, självklart. Linus Klasen lyfte snyggt in 1–2-pucken efter 16,23 när Brynäsförsvaret expanderade till ofullständighet. Ett mål som kändes som en vändning, ett avgörande, ett momentum á la Boork.

I den sista blev skottstatistiken 9–16, och den kan förklaras med att Brynäs sluggade rätt vilt; Tommy Jonsson gick ned på tre kedjor och bänkade herrar som Widing, Lauritzen och Johansson – och samtidigt och just därför hade Luleå en rad chanser som man kunde och skulle ha avgjort den här matchen på.
Om inte Johan ”Honken” Holmqvist varit så där bra som han är den här säsongen. Det är, tyvärr så höll jag på att skriva, att i Honken och pålitlige avlösaren Robin Rahm har Brynäs ett målvaktspar av högsta klass och behöver därför exempelvis inte NHL-proffset och lockoutade Gävlekillen Anders Lindbäck som nu tydligen ställer sig i finska Ilves mål i stället.
”Honken” höll Brynäs kvar, och såg till att det inte blev en fjärde förlust under ordinarie tid.
Istället kom kvitteringen efter 8.55. 2–2 som stod sig till slutsignalen, genom förlängningen – och först i straffläggningen tog Luleå segern med 3–2 sedan Järnkrok och Lindholm gått bet på skicklige Johan Gustafsson i Luleåmålet.

Trots avsaknaden av den totala målkavalkaden – men återigen; det är Luleå vi pratar om – så lossnade det ändå på något sätt med målskyttet.
Cody Franson, den väldige kanadensaren, gjorde sitt första elitseriemål. Andreas Thuresson, som inte gjort mål sedan han vann mustaschkampen i premiären mot Växjö med sitt straffmål, gjorde 2–2-målet med en styrning.
Men fortfarande, nästan en tredjedel in i säsongen, har alltså inte vildsvinet Jonathan Granström gjort sitt första, inte heller Jonas Nordquist eller Sebastian Lauritzen som är tillbaka.

...på 50/50-sidan gratulerar jag någon för mig okänd och helt främmande person till 28 080 kronor. Jag tror att målen kommer för Brynäs, men jag vet att min tid kommer här.

Nu har det gått två år sedan den där risiga morgonen då de kläckte idén. Absintbränneriet finns, försäljningen ökar stadigt och de har till och med fått en silvermedalj för sin gulgröna brygd.

Vi passar på att träffa absintbryggare Göran Bäuerle (tyskt och uttalas Bojele, förklarar han) när han är på väg till Norrsundet för att vinterstänga sin stuga som han har på en ö i fjärden.

Mötesplatsen blir träffande nog Brasseri Absint i centrala Gävle. Där i baren, lite undanskymd på en hylla, står en flaska med drycken vi ska prata om.

Göran drar en snabbvariant av den 42-åriga historien om sitt liv. Född i Märsta, mormor och morfar i Hamrångefjärden, bott i bland annat Skåne, på Brynäs, Borlänge och Norrsundet.

Han har haft leksaksbutik, drivit tryckeriföretag, sysslat med landsbygdsutveckling och fått kulturpris för en bok. Dessutom har han bryggeriutbildning och lite i förbifarten berättar han också att han bott ­utomlands och varit muslim en tid.

Så kom då den där dagen för två år sedan när han hälsade på sin kompis Henrik i Borlänge och de funderade vad de skulle göra med resten av sitt liv.

– Man kan göra absint.

Tio sekunder senare:

– Den skulle kunna heta Valkyria!

Så kom frågorna. Är det lagligt? Får man bränna sprit med alkoholhalt över 60 procent? Är det teoretiskt möjligt? Göran och Henrik kom fram till att det nog skulle kunna gå. Nästa steg blev att leta lokal. De var överens om att det skulle vara spektakulärt, en byggnad som i sig själv gav marknadsföring. De tittade på en skola i Hagfors, ett mentalsjukhus i Säter och några kyrkor i Falun och Borås. Till slut hittade de Sankta Annas kyrka i den lilla orten Stråssa vid Lindesberg.

Kyrkan i det lilla samhället med Sveriges äldsta järngruva blev deras för en kvarts miljon kronor. Göran sålde sitt hus, Henrik sin lägenhet och sina två Porschar. Sen gick det fort. Sju dagar mellan jul och nyår 2010-2011 tog det att få bygglov och alla andra nödvändiga papper klara. Enligt pappren var det livsmedelshantering de skulle syssla med. Kyrkan byggdes delvis om för att klara kraven och för att bli inbrottssäker. I augusti 2011 fick de tillstånd för destillering, i augusti blev de godkända av Livsmedelsverket och den 15 november 2011 sålde de sin första låda absint till Garpenbergs slott.

Två veckor senare fanns Valkyria Absinthe från Sankt Annas bränneri med i systembolagets beställningssortiment.

– Då blev det uppenbart för alla att det var absint vi höll på med, säger Göran och skrattar lite.

Diakonissan, som dessutom bor granne med kyrkan, blev inte glad. Göran beskriver hennes reaktion som ”skärrad” men han förklarade för henne att örter samlats in av munkar och nunnor vid klostren i alla tider för att göra ”medicin” av och att ett bränneri på orten skulle ge arbetstillfällen och reklam.

– Då insåg hon fördelarna.

– 1840 skrämde man mask ur magen på soldater med absint. Den såldes som mirakelmedicin.

Sedan starten jobbar Göran och Henrik nästan dygnet runt. Göran sover dessutom på sin arbetsplats, i sak­ristian. När han någon gång åker ”hem” är det till stugan i Norrsundet men eftersom han jobbar för det mesta är det bekvämt att ha nära till jobbet. Dessutom måste absinten provsmakas och då kan han inte köra bil.

Det är egentligen inte tillåtet att ta med egen alkohol på krogen men Göran halar upp två smäckra flaskor ur sin väska och ställer på bordet. Den ena innehåller absinten Valkyria, den andra julsnapsen Midvinterblot. Den senare är på ”bara” 50 procent och kommer att finnas en kort tid i sortimentet. Nästa jul blir det en ny variant.

– Allt är handgjort. Vi klistrar till och med på etiketterna själv.

Trots att försäljningen går bra kan de båda bränneriägarna inte leva något lyxliv. Än så länge jobbar de oavlönade men kan betala el, varor och annat nödvändigt.

Det har bara gått ett knappt år sedan den första flaskan såg dagens ljus men redan har Valkyria haft stora framgångar. I februari i år kom den svenska absinten på en andraplats i en tävling i England och slog därmed många av dem som bränt absint i många, många år. Månaden efter hade spriten sålt så mycket att systembolaget tog in den i sitt fasta sortiment. Det är den första absint de tagit in på elva år.

Men hur lyckas man få ihop ett så framgångsrikt recept på så kort tid? Första året provade Göran och hans kollega smaker och testade recept. Bland annat hade de ett franskt recept från 1872 som de ändrade lite på kryddningen i. De gillade vad de hade gjort men andra gången blev det inte lika bra och de hade glömt hur de ändrat så det blev till att börja om. Absint består av malört, fänkål, stjärnanis, anis, citronmeliss och en del hemligheter. Den säsongssnaps som Göran och Henrik också tagit fram har dessutom koriander och kanel i receptet.

Kanske kan den drickas ihop med gröt, funderar Göran.

Den är stark men inte lika stark som Valkyria.

– En flaska Valkyria kostar 499 kronor. 100 kronor är moms. 171 kronor är alkoholskatt och de 230 kronor som blir kvar ska gå till frakt, flaskor, råvaror, jobb och så vidare.

Många bäckar små alltså. Och fler ”bäckar” ska det bli. Redan nu har bränneriet flera exportavtal på gång.

– Jag tror vi kan livnära oss på det här om ett år, säger Norrsundetbon som tagit upp kampen med Pernod.

Förutom att han är misstänkt för drograttfylleri och ringa narkotikabrott är han också misstänkt för grov olovlig körning då han saknar körkort.

I de flesta fall lär sig katten av sina syskon och mamma hur den får uppföra sig. Blir leken för vild och det gör ont kommer någon att skrika högt och gå därifrån, varpå leken upphör.

Men för vissa katter går budskapet aldrig fram. Det kan bero på att de saknar syskon och har en mamma som har varit för snäll och inte sagt ifrån, förklarar kattexperten Ylva Stockelberg.

– Då kan det fungera om man ropar ”aj!” högt när det gör ont eller ”fy!” och sedan ignorera katten. Det kan ha samma effekt.

En annan orsak till det vilda beteendet kan vara att kattungen inte blivit hanterad av människor när den var riktigt liten. Enligt Ylva Stockelberg är det viktigt att kattungen socialiseras från att den är två till åtta veckor. Risken är annars att den inte riktigt tyr sig till människor.

Men hon påpekar att det är ytterst sällan som problemen är så allvarliga att man tvingas ta bort katten. För trots att starten kanske inte har blivit den bästa, finns en hel del åtgärder som man kan ta till. Alla former av våld eller hårdhänta metoder ska man självklart avstå från.

– Att knäppa katten på nosen är ingen bra metod. Händerna ska bara användas för att smeka katten. Klappar på magen bör man däremot undvika, säger Ylva Stockelberg och förklarar att katten kan uppfatta det som en invit till lek.

– Tag ett mjukisdjur i stället och håll det mot magen på katten. Helst ett lite större, som den kan brottas ordentligt med.

En anledning till att en katt är ”bråkig” kan vara att den är rastlös och behöver aktivera sig. Blir leken för vild och katten klöser dig, trots att du sagt ifrån, finns en metod som är lite mer effektiv. Blomsprutan.

Ju snabbare man får en iväg en vattenstråle desto bättre.

– Till slut kan det räcka med att man tar fram blomsprutan och skakar lite på den så förstår katten – ”jaha det här var inte okej”. Sedan måste man bestämma sig för vad som är tillåtet och inte så att man inte sprutar för allt.

Men det finns också situationer då katten säger ifrån. För även om det är skönt att bli klappad så finns det gränser.

– Det kan vara så att katten ligger i ens knä och man klappar och klappar och klappar. Plötsligt biter den till för att den har fått nog. Det får man respektera.

Lena Wreede/TT Spektra

lena.wreede@ttspektra.se

En hundvakt ringde till polisen på morgonen och sa att han hade tappat bort en hund. Det visade sig att den hunden var densamma som "vargen" som omkom i trafiken i morse.

De ser ut som gigantiska svampar där de står på lite udda platser. En del vattentorn är gamla och murade, en del har blivit bostäder och en del, som de flesta i Gävle, används precis till det de var tänkta för, nämligen att lagra vatten.

Kent Karlsson är kemiingenjör på Gästrike Vatten. Han tar oss med till det 35 meter höga vattentornet i Sätra. Det är placerat på en liten kulle mitt emellan två villaområden.

Bakom en bastant ståldörr tar vi oss in i ”svampens” fot. En spiraltrappa dominerar utrymmet men något vatten varken syns eller hörs.

– Här leds vattnet, säger Kent Karlsson och klappar lite på det smala röret som löper genom hela tornet.

Anledningen till att det inte bubblar och brusar i röret är att det inte finns någon luft där, bara vatten.

161 trappsteg senare är vi uppe i själva ”hatten”. Utsikten är fantastisk men nu är det inte därför vi är på toppen av vattentornet. Taket håller på att byggas om och Kent Karlsson visar ventilen ner till själva vattentanken. Det är viktigt att allt är tätt så att inget som inte ska komma in gör det. Fortfarande syns inget vatten. Kent Karlsson öppnar en lucka i taket och där finns det. Hela ”hatten” är fylld av vatten. Fast ändå inte. Just nu är det bara halvfullt i tanken.

Det är tack vare vattentornen som vi alla slipper ha en egen brunn. I Gävleområdet finns nio vattentorn och det räcker för att försörja oss med det viktigaste livsmedlet av alla. Sätra är det högsta tornet.

– På nätterna är det nästan ingen förbrukning men mycket på dagen. Tornen är utjämningsmagasin och reserv i händelse av strömavbrott. Utan torn kan det bli vattenavbrott.

Från vattenverket pumpas vattnet in i tornet på natten och ut på dagen. På vägen finns en tryckstegringsstation. Tornet rymmer tre tusen kubikmeter vatten men oftast, precis som nu, är det bara halvfullt. Det räcker ändå till för att vi ska ha vatten 24 timmar om dygnet.

Vattnet kommer från Storsjön via Gavleån och vidare till Valboåsen. Under transporten filtreras vattnet naturligt.

Två tredjedelar av vattnet kommer från ån och en tredjedel är naturligt grundvatten som vi får via nederbörd.

En gång i månaden kontrolleras tornet och en gång per år töms det för att göras rent. Det tar två dagar att spola rent tornet med en stor högtryckstvätt och när det är gjort kloreras vattnet. Sen är det bara att leverera klart, friskt vatten igen, precis så rent som det var på dinosauriernas tid.

Rock och symfoniorkestrar är ofta inte en alldeles lysande hybrid. Vi som minns kommer ihåg de kalkonmässiga skivor med tolkningar av hits som London Symfoni­orkester gjorde på 80-talet, men både ELO och Spiritualized har gjort fantastiska skivor med hjälp av symfoniorkestrar.

Soundtrack of our lives smyger igång kvällen utan stråkar men med en vacker soft Endless song. Ebbot säger att vi ska ta den som en programförklaring och lovar en helkväll, sen sjunger han Take a trip to with the one you love. Ungefär halva symfoniorkestern dirigerad av Roger Karlsson hjälper bandet att bygga upp stämningar som blir som stora magnifika slott till låtar.

Alla på scenen är klädda i svart förutom trummisen som har vit skjorta och det märks att de spelar tillsammans. Till skillnad från ett vanligt gig så har bandet verkligen anpassat låtvalen efter vad de kan göra tillsammans med orkestern och många väntade hits försvann därmed ut. Istället byggde de upp ett softare set där det ofta var filmiska toner, ibland var det hypnotiskt som i ett Ennio Morricone soundtrack och ibland lite som Adeles nya Bondlåt. Ofta är det Ebbot ensam med gitarristen som sätter an tonen, smyger in lite piano/orgel innan allt byggs upp.

Visst kan det ibland vara lite Kurt Olssonvarning på Ebbots mellansnack. Normalt säger han inte så mycket alls på spelningar men vi älskar honom i alla fall när han sjunger som en gud.

Nästan ingen låt klockar in under sex minuter och det är sent sextiotalspsykedelika som i Beatles mest storslagna stunder. Det är lätt att förstå varför bröderna Gallagher i Oasis älskar bandet.

De långa episka styckena till trots så märktes det att när bandet höjde tempot med Mantra slider var publiken direkt med på noterna och då blir det nästan som i Gimme Shelter. Avslutande Jehova Sunrise blir magnifik och om bandet skulle orka så skulle de säkert spela ännu om publiken fick bestämma.

Peter Alzén

Konserten som ska visas på storbildsduk spelades in i mitten av oktober i en folkpark, utomhus, vid en stor eld till en väldigt liten publik. Det är med andra ord en spektakulär konsert och det var första gången bandet spelade låtarna från nya albumet ”Infruset” med tonsatta Gustaf Fröding-texter för en publik.

Statistiken berättar att Mando Diao på sina tio år gjort fem studioalbum som sålt mer än 1,5 miljon exemplar runt om i världen. De har gjort mer än tusen konserter i över 30 länder, deras musikvideos har fått en viral spridning med över sex miljoner visningar på Youtube.

2011 fick Gustaf Norén (sång och gitarr) en förfrågan om att skriva musik till en av Gustaf Frödings dikter som en del av 100-årsjubiléet av poetens dödsdag. Gustaf hittade inspiration i texterna, och skrev tillsammans med Björn (sång och gitarr) ett antal låtar till Frödings dikter.

I en explosion av kreativitet efter sommarens Peace and Love-festival spenderade bandet fem intensiva dagar i en lada i Dala-Floda. Där spelade de in låtarna tillsammans med producenten Björn Olsson. Det är resultatet av det här samarbetet som publiken nu kan se som en konsert och dokumentär på biografer i Sverige.

Gustaf och Björn hittade inspiration hos Gustav Fröding.

– Vi hade inte avsikten att skriva ett svenskt album, men ”Mando Diao på svenska” är någonting vi velat göra länge, det har alltid legat nära hjärtat. Vi har vuxit upp lika mycket med Evert Taube och Cornelis Vreeswijk som Beatles och alla de andra vi lyssnat på, kommenterar Björn Olsson.

”Vi har inte speciellt bra texter på engelska, vi hanterar ju inte det språket, så att då få gå över till vårt språk och få ta sig an sådan här lyrik har varit helt magiskt” säger Gustaf.

Och om vinterälvorna kommer in i sommaren får de värmeslag. Vänskap mellan älvor från de olika världarna är alltså omöjlig, vilket Tingeling snabbt får erfara när hon trotsar lagarna, flyger in i vintern och träffar sin själsfrände Vinterlilja.

Det här är en sötsliskigt puttenuttig historia i pastell, nästan helt befriad från humor och stundtals även logik. När vinterlandets kyla något oväntat börjar sprida sig in i sommaren måste de båda landskapens Jessica Rabbit-kurviga älvor i minikjolar tillsammans rädda prylar från att frysa – genom att täcka dem med frost. Det hela är väldigt oklart. Hej Disney – hur ska jag förklara detta för min 3,5-åring när han vill klä sig i snö i vinter?

Dessutom: Hade det inte varit fiffigt att ta tillfället i akt och visa upp ett verkligt bekymmer? När vi ändå snackar klimatförändringar, menar jag. Om vintervärldens isar plötsligt börjat smälta av en släng av global uppvärmning och älvorna tillsammans måste hitta en lösning för att rädda sin miljö hade åtminstone jag lyckats hålla intresset uppe till eftertexterna.

Men okej. Jag är en cynisk tant, frostigt inställd till sådant som ska vara så himla uttänkt ”tjejigt”. För den verkliga målgruppen är det här ett oförargligt äventyr, och de få stunder som det inte är sockerchocksött så är det ändå rätt gulligt. Äldre, buttrare biobesökare får försöka uppskatta fina bilder, ett välsjunget soundtrack och det faktum att det ändå bara rör sig om 75 minuter av ens liv.

Den första omgången av ”Allt för Sverige” blev en succé. När pastorn Brian Gerard i finalprogrammet vann en träff med sin släkt i Sverige, tittade närmare 1,5 miljoner på.

Nu inleds säsong två i SVT1 där tio amerikaner besöker Sverige, det land där deras släktingar en gång bodde.

– Det fanns många anledningar till att vara med i programmet. Jag hade aldrig varit i Sverige. Men jag ville komma närmare min familj, min släkt, jag ville bli mer svensk. Sen insåg jag snabbt att jag faktiskt redan är svensk. Kulturchocken vi väntade oss här, den kom aldrig, säger Vernon Neil Ferguson, en 42-årig grönsakshandlare från Virginia.

– Det svenska påverkade mig mycket under min uppväxt. Men att komma hit och verkligen se vad det är att vara svensk, det betyder mycket. Nu kan jag lättare föra över den känslan och släktens historia till mina barn, säger den 32-åriga hemmafrun Anna Brita Mohr från Montana.

De båda programdeltagarna talar sig varma för de andra åtta amerikanerna med svenska rötter och för gemenskapen inom den nykomponerade gruppen och för landet Sverige.

– Min bild av svenskarna är att de är reserverade men inte på ett negativt sätt, eftertänksamma. Sen finns ju det här ”lagom”. I USA ska man ha tydliga åsikter och är kanske inte så bra på att lyssna på andras syn på saken. Då uppskattar jag svenskarnas lyhördhet, konstaterar Anna Brita Mohr.

En hel del är annorlunda den andra säsongen. Inte minst är tävlingarna mindre ”fåniga” och passar bättre in i helheten enligt Anders Lundin.

– Det optimala skulle ju vara att bli av med tävlingsmomentet. Men varje program måste ha en dramaturgi. Det är också ett sätt att provocera fram känslor. Det blir ett avsked i varje program med mycket känslor och folk undrar vem som ska ta sig hela vägen till att träffa sin svenska släkt. Utan det är vi bara ett skönt gäng som åker runt, säger Anders Lundin och fortsätter:

– Jag tycker det är roligt med historia och jag har alltid fantiserat om att ha en engelsk låtsaskompis som jag guidar i Sverige. Nu får jag göra precis det och vara den lärare jag en gång var, säger Anders Lundin.

En manlig förare blåste positivt vid halv tio-tiden under förmiddagen. Körkortet omhändertogs. Mannen är misstänkt för rattfylleri av normalgraden. Eftersom mannen saknar adress i Sverige tog polisen kontakt med åklagare direkt som beslutade om dagsböter motsvarande 12 000 kronor.

Kvart i tio blåste ytterligare en manlig förare positivt. Han togs till polisstationen och resultatet efter provtagning motsvarade 0,18 promille, vilket är under straffbar gräns, så mannen frigavs och är inte längre misstänkt.

Vid samma tidpunkt som ovan nämnd händelse, blåste än en gång en manlig förare positivt. Han saknade dessutom körkort och då han är känd hos polisen för att ha kört bil utan körkort en gång tidigare så rapporterades han nu för grov olovlig körning. Han togs till polisstationen för provtagning och delgavs efter det misstanke om ringa narkotikabrott genom eget bruk.

Vid lunchtid blåste ytterligare en man positivt vid en poliskontroll vid Slottstorget i Gävle. Hans körkort omhändertogs av polisen och efter förhör är han frigiven, men fortfarande misstänkt för rattfylleri.

Polisen tog in mannen till polisstationen i Sandviken för provtagning och omhändertog hans körkort.

Mannen infördes polisstationen i Sandviken för provtagning, analyssvar är att vänta. Körkortet omhändertogs.

Mannen frigavs men är fortfarande misstänkt för drograttfylla, samt ringa narkotikabrott genom eget bruk.

För andra året i rad höll Kulturskolan sin monsterkonsert i Läkerolens foajé i samband med en Brynäsmatch.

– Jättekul, tyckte Clara Kroon Anderberg, sju år och inne på sitt tredje år som violinist.

Hon var utklädd till häxa och en spindel klättrade nedför kinden. Bäst tycker hon om Imse vimse spindel och Fladdermusrock.

– De är så rockiga och de är så roliga att spela.

I publiken fanns Svante Pettersson, som berättade att han fyller sex år om två dagar.

– Jag är monsterjägare, sa han och förklarade att han klarade sig utan yxa.

William Andersson, sju år, fick ansiktet målat för att passa skelettdräkten. En bit bort väntade storebror Alexander, som också firade halloween som benrangel. De skulle kanske ut och fråga om de fick godis eller skulle hitta på något bus, men det brukar de inte göra.

– Vi brukar vara hemma och mysa, berättade William Andersson.

För alla barnen väntade sedan läktaren och hockeymatchen mellan Brynäs och Luleå.