Mattias Hugosson skrattar när äldste sonen Lukas tappar ena skon när han får iväg ett högerskott samtidigt som minstingarna Adam och Agnes är i full färd med varsin dribblingsuppvisning.

Lite spontanfotboll med barnen på den stora gräsmattan bredvid villan i Östanbäck utanför Valbo och Gefle IF:s veteranmålvakt mår gott.

– Förr kunde man ligga sömnlös och grubbla över ett insläppt mål – nu kommer man hem till det här och får tänka på något helt annat...

Mattias tittar sig omkring på den stora tomten där en studsmatta står, där fotbollsmålet är väl använt, där innebandymålet inne i husets hall fyller en stor funktion och familjens två kaniner samtidigt går på en liten upptäcktsfärd. Familjelivet med frun Maria, barnen Lukas, snart 10 år, Agnes 6 år och snart 3-åriga Adam betyder kärlek och trygghet.

Precis som Valbo där Mattias växte upp som barn och fick sin idrottsuppfostran hos VFF innan karriären gick vidare till Forsbacka och från 1998 i Gefle IF.

– Vi bodde i Gävle fram till 2006 men när Agnes kom blev det lite för trångt. Vi fick nys om den här tomten och slog till när vi fick möjligheten och bygga hus vilket vi aldrig har ångrat. Valbo är hemma för mig och det är fint och bra för ungarna. Nära till Sportcentrum där Lukas lirar både fotboll och hockey, nära till Köpis, nära till dagis och bra skolor. Allting finns här.

En familjär- och hemmakänsla som kanske kan jämföras med den i Gefle IF också.

– Mmm, jag kommer nog att få höra ett och annat om det här reportaget i omklädningsrummet i alla fall. Men vi är en liten klubb och det blir en väldigt bra och skön stämning. Mycket gliringar men alltid med glimten i ögat.

Han gör sin 15:e säsong i klubben och det börjar bli svårt att minnas vem som hade positionen som förstemålvakten innan "Hugo" gjorde sitt inträde. Över en kopp kaffe kommer vi fram till att det var Christer Öberg som den där säsongen -98 fick en 24-åring som flåsade honom i nacken och ville ta över.

– Jag kom väl fram ganska så sent och det var först då jag kunde satsa på allvar med en målvaktstränare och alla de förutsättningar som fanns i ett elitlag.

Det är de förutsättningar som jättetalangen Oscar Larsson nu får i en allsvensk miljö med Hugosson och den senaste i raden av tvåor – Emil Hedvall. Urban Oscarsson är målvaktstränaren som också har bidragit till Hugossons stabilitet och stora framgång.

– Urban och jag går väl tillbaka 100 år känns det som, säger Mattias med ett skratt innan han fortsätter.

– Klart man gärna hade varit tio år yngre och fått chansen i allsvenskan lite tidigare än när man passerat 30. Men Oscar är verkligen en stor talang och kan bli riktigt, riktigt bra.

Men om vi stannar till vid den där säsongen 1998 så tog det fram på höstkanten innan Mattias blev ordinarie.

– Cityfesten pågick för fullt i slutet av augusti och vi hade Djurgården hemma på Strömvallen. Jag höll nollan direkt, fick fortsätta och släppte inte in ett mål på de tre första matcherna.

Resten är som man brukar säga historia och sedan dess har Mattias inte släppt platsen mellan stolparna ifrån sig. Han har upplevt en fotbollsresa utöver det vanliga med spel i division 2 år 2000 för att sedan landa i Superettan via ett magiskt kval mot Brommapojkarna och en höstdag 2004 var den allsvenska platsen ett faktum.

– Vi kände verkligen att vi inte ville vara i tvåan det året så jag kan faktiskt ranka kvalsegern mot BP på Grimsta som mitt allra bästa minne även om det var alldeles otroligt när vi gick upp i högsta serien också.

Och så stod han där i april 2005 på Fredriksskans i Kalmar i sin allra första allsvenska match någonsin och hade månaderna innan fyllt 31 år.

– Vi förlorade med 1–0 och Fabio Augusto gjorde målet. Men framför allt kände jag att det här inte var så jäkla märkvärdigt. Vi var närmare än alla trodde – för så nederlagstippat som vi var den gången har det väl knappast funnits ett enda lag som har varit varken förr eller senare.

Mattias minns och ler åt det faktum att GIF åtta år senare är kvar i allsvenskan men även åt det faktum att respekten från de övriga lagen har växt. Gefle är minsann ingen lätt match.

– De senaste åren har jag märkt att vi får en helt annan respekt och lagen anpassar sig mer efter hur vi spelar. Titta bara på Kalmar som kom hit för några veckor sedan med en tydlig sådan inriktning. Men även topplag som Malmö och Elfsborg har ibland samma inställning.

Räknar vi bort tränaren Pelle Olsson – som inte missat en allsvensk match sedan 2003 då han tränade Örebro i två säsonger innan det blev GIF igen – så är det Daniel Bernhardsson och Hugosson som har varit med på hela den allsvenska resan. Bernhardsson hade en skaplig svit på gång men hade några matchers skadefrånvaro i somras och har också varit avstängd vid något tillfälle.

Men i målet har Hugosson stått hela tiden. Åtvidaberg senast var hans 225:e allsvenska framträdande på raken. Nu är han femma på den maratonlista över matcher i svit. Otroligt egentligen...

– Jag har väl haft tur att klara mig undan både skador och sjukdomar. Klart man varit förkyld och hängig ibland men jag har alltid varit frisk när det varit dags för match. Det har också gjort att jag har kunnat träna riktigt bra med kontinuitet.

Han har varit GIF trogen. Men för fyra-fem år sedan var det nära att det blev IFK Göteborg.

– Det var nära så mycket kan jag säga. Men nu blev det inte så och det finns ingen anledning att se bakåt, säger Mattias och vi släpper snabbt det ämnet för att komma in på en annan fråga han alltid får svara på den här tiden på året.

Nästa säsong då...

Men hur det blir 2013 står fortfarande skrivet i stjärnorna. Tre matcher återstår av den här säsongen först och främst innan kontraktet går ut.

– Det beror väl inte bara på mig. Jag vet inte vad klubben vill heller och så måste jag prata med familjen först. Äh, vi får ta det när det här är slut. Men visst tycker jag själv att jag fortfarande presterar och hjälper laget att vinna matcher. Men framförallt är det jäkligt roligt.

Men han har så smått börjat att förbereda sig på ett liv utan fotbollen. Sedan ett år tillbaka jobbar han som säljare på en möbelfirma och tidigare under karriären har han avslutat en fyraårig högskoleutbildning.

– Jag måste ha någonting att göra på sidan om fotbollen också annars blir jag tokig. Nu har jag fått testa på det här och det är roligt även om det blir lite hattigt när fotbollen går först. Jag är på jobbet ibland – när det går helt enkelt.

Att en proffsspelare i allsvenskan har ett privat jobb också är inte så vanligt.

– Men alla är inte 38 år och ska snart fylla 39 heller...

Arbetsgivaren efter fotbollskarriären behöver nog inte oroa sig för särskilt stor frånvaro.

I Gefle IF har han alltid kommit till jobbet. Mot Elfsborg på måndag står han sin 226:e raka match i allsvenskan.

Alla i laget får väl ta en del av ansvaret att puckarna inte har trillat in den senaste tiden. Två mål på tre matcher är siffror som finns på pränt och även om det till slut blir ett uttjatat samtalsämne så fanns torsdagsmatchen mot Färjestad på näthinnan i går.

Thuresson är en forward som ska producera och när han lämnade isen efter en lätt träning vid lunchtid fick han stå till svars för alla.

• Är du trött på att träffa ribban?

– Gissa! Nä, men det är klart att det inte har studsat varken min eller lagets väg. Mot Färjestad skapade vi massor av chanser i två perioder och det borde ha gett utdelning. Lite typiskt var det när jag fick ett riktigt bra läge men målvakten fick pucken precis på sig och styrde upp den i ribban.

• Är det nästan så man kan skratta åt eländet?

– Kanske inte precis just när det hände. Men nu efteråt får man ta det för vad det är. Det går inte att fundera och tappa självförtroendet helt och hållet utan man måste hålla modet uppe.

• Ett mål har du gjort. På straff i den allra första elitserieomgången för en dryg månad sedan.

– Det är klart jag hade hoppats på bättre utdelning. Mycket bättre. Inte ett spelmål på 16 matcher är långt ifrån godkänt.

• Hur gör man för att komma ur den måltorkan?

– Det finns bara en väg att gå. Att träna hårt, att fortsätta utmana, gå rakt på mål och skjuta. Till slut kommer pucken att gå in på ett eller annat sätt. Kanske ett skitmål som löser upp allting och det brukar ju vara så att kommer det ett mål så trillar det in fler.

• Ishockey är ju ändå inte bara mål och assist. Din kedja med Elias Lindholm och Calle Järnkrok har producerat och en del och av deras framgång sätter vi på ditt konto.

– Jag försöker i alla fall bana väg för dom så mycket som möjligt. Både Elias och Calle ska ju ha pucken mycket och jag ska jobba hårt och gå på mål. Vi har gjort en del mål i power play men nu skulle vi behöva producera i fem mot fem-spelet också.

• Men ni är inte det första laget som hamnat i det här läget heller.

– Så är det ju. Det kan bli perioder när det inte går som man vill. Det gäller att göra det så kort som möjligt och det känns ändå som vi är på gång. Vi skapar chanser och spelmässigt gör vi mycket bra saker också.

• Luleå hemma en lördag där det verkar bli mycket folk. En perfekt match att få det att lossna.

– Det skulle vara underbart. Vi är i alla fall grymt laddade och vill visa att vi verkligen kan spela bra och effektiv hockey. Men Luleå är ett bra lag och som vanligt blir det tätt och tufft. Jag hoppas och tror att det släpper snart.

Brynäslaget

Målvakter:

40. Johan Holmqvist 15 (11) 93,77%

(30. Robin Rahm 16 (5) 89,06%)

Förstafemman:

13. Ryan Gunderson 16 3+5

5. Simon Löf 16 0+0

31. Jonathan Granström 16 0+4

9. Sebastian Enterfeldt 16 4+2

90. Johan Harju 16 5+2

Andrafemman:

3. Christian Djoos 16 0+0

44. Cody Franson 5 0+0

28. Elias Lindholm 16 4+6

19. Calle Järnkrok 16 2+11

53. Andreas Thuresson 16 1+2

Tredjefemman:

22. Jörgen Sundqvist 16 2+2

4. Victor Berglind 12 2+1

16. Sebastian Lauritzen 10 0+3

39. Jonas Nordquist 13 0+7

41. Daniel Widing 16 4+0

Fjärdekedjan:

11. Jesper Ollas 16 1+1

24. Mads Hansen 16 2+3

25. Martin Johansson 16 1+0

Extra spelare:

62. Mats Lavander 16 0+4

Spelar ej:

8. Dennis Persson 2 0+0

15. Simon Bertilsson 15 1+2

29. Emil Molin 11 1+0

Förklaring: Målvakternas siffror står för antal matcher (i parentes de han spelat i) och räddningsprocent. Övriga spelare matcher, mål+assist.

Skador

Brynäs: Dennis Persson, Simon Bertilsson, Lars Jonsson (utlånad).

Luleå: Toni Koivisto, Karl Fabricius, Niklas Olausson, Daniel Mannberg (kanske spelar).

Motståndarkollen

Målskytten:

Niklas Olausson. Stor vänsterfattad center som har gjort fyra mål 14 matcher.

Poängkungen:

Niklas Olausson. Leder Luleås interna poängliga med sina elva (4+7) poäng.

Busen:

Anton Hedman. En storväxt och tung forward som älskar att tackla och är lite småful i sitt spel. Har fått 14 utvisningsminuter den här säsongen.

Mest på isen:

Pavel Skrbek. Backen har ett snitt på 20.22 minuter per match. Bara tre sekunder mer än Johan Fransson.

Målvakten:

David Rautio. Leder den totala målvaktsligan med 94.62% på åtta spelade matcher. Men i eftermiddag är det Johan Gustafsson som står i målet.

Så går snacket

– Vi är redo för ny match och är självklart inte nöjd med tre raka förluster. Vi tränar på målskytte varje dag och förhoppningsvis lossnar det snart. Men det gäller att ha tålamod då det är en lång resa. Det blir samma trupp som mot Färjestad men jag avvaktar med laguttagningen.

(Brynäs tränare Tommy Jonsson)

– Vi tror på det vi gör och känner att det är rätt att alternera med målvakterna. Det var bestämt sedan tidigare att Johan Gustafsson står mot Brynäs. Men det är kul med ett engagemang.

(Luleås tränare Thomas "Bulan" Berglund som har fått reaktioner på att David Rautio får kliva åt sidan trots att han höll nollan mot HV i torsdags)

Notera att...

...Brynäs vann med 1–0 uppe i Coop Arena där Jesper Ollas blev segerskytt.

...Cody Franson har spelat fem matcher och ännu inte varit inne på ett mål framåt. Däremot fyra bakåt och har -4 i den statistiken.

...det är halloweenhockey i Läkerolen i eftermiddag där det blir utklädning, monsterkonsert och lite andra kringarrangemang. Det har också enligt uppgift sålts många biljetter till matchen.

... Luleå har en jobspost i Niklas Olausson som inte kommer till spel. Luleås poängkung och en av de viktigaste spelarna är skadad.

... Luleå har tagit poäng borta mot Brynäs tre matcher i rad och kommer dessutom till Gävle som elitseriens formstarkaste lag med 12 poäng på de fem senaste matcherna.

Fem senaste

Luleå:

25/10 HV71 (b) 2–0

19/10 Färjestad (h) 4–2

17/10 Modo (h) 3–2

13/10 AIK (b) 0–2

11/10 Växjö (h) 4–1

Brynäs:

25/10 Färjestad (b) 0–3

19/10 Modo (b) 1–2

17/10 AIK (h) 1–5

(15/10 Tappara (b) 3–1)

13/10 Växjö (b) 2–1

11/10 Skellefteå (h) 3–2

Perslundaskolan ligger på ena sidan om väg 272, Gäverängeskolan på andra. Barn och ungdomar i Ockelbo passerar ofta vägen vid Sundsbron på väg till och från respektive skola.

Enligt Trafikverket har vägen en trafik på cirka 5 500 fordon per dygn, varav 8,5 procent är tunga fordon.

Just vid Sundsbron är risken extra stor för incidenter och olyckor. Åtgärder har gjorts tidigare, men de har inte varit tillräckliga.

Nu byggs passagen om, och till december ska där finnas ett nytt övergångsställe och en ny cykel- och gångväg.

Plattor till en förhöjd gångpassage ska läggas i syfte att extra mycket uppmärksamma ­bilisterna på övergångsstället.

– Inför korsningen blir det en vägavsmalning och en vägbula för att få hastigheterna sänkta. Betongplattorna är en annan beläggning som gör bilisterna mer observanta, säger Tryggve Åkesson, trafikingenjör i Ockel­bo.

Gäverängevägen görs enkelriktad med trafik bara i östlig riktning.

Den totala kostnaden landar på 1,8 miljoner kronor.

Trafiken över bron är begränsad medan arbetet pågår.

Brynäsdamerna har fått en smakstart på säsongen. Laget ligger på en andraplats och har bara förlorat två matcher av de nio spelade, båda mot tabellettan Modo.

För centern Anna Borgqvist har säsongsinledningen varit en riktig succé. 20-åringen leder den interna poängliga (5+5) och blev nyligen uttagen till Damkronornas turningen i Finland om två veckor.

– Det ska bli jätteroligt att få åka i väg igen. Det har gått förvånansvärt bra för mig hittills i år, säger Anna.

Anna har haft några skadetunga säsonger bakom sig där både korsbandet och menisken har strulat under 2,5 års tid. Men nu är hon äntligen skadefri och det syns ute på isen.

– Det var länge sen jag kände mig så här fräsch. Mitt korsband gick av och sedan har jag haft problem med meniskerna. Men nu är jag äntligen skadefri. Det känns otroligt skönt att äntligen få spela igen.

I dag möter man tabellfyran Linköping och vill ha revansch från det senaste mötet som man "bara" vann på sudden.

– Det kommer bli en svår match. Men är vi tuffa framför mål och gnuggar på som vi brukar tror jag vi kommer att vinna.

På söndag möter man nykomlingarna HV71. Ett lag som har haft en riktigt tung inledning och ännu inte vunnit någon match i år.

– Vi vann med 7–0 i den fjärde omgången. Men nu har dom fått några matcher till i högsta serien och kommer säkert vara svårare att möta.

Däremot kan det vara värt att betona att denna skapelse enbart består av berättelser med Anna och Farbrorn rakt igenom. Förra årets ”Var inte rädd Långa Farbrorn” bestod ju som bekant endast av återuppvärmda ”Spöket Laban”-kortisar med ovanämnda duo som sammanhållande länk.

Någon länk att tala om finns emellertid inte här. Det är sex kortisar rakt upp och ner med de två omaka vännerna i full färd med att röja skråp, göra en tårta eller bygga en koja. Alla dessa vardagliga ting skildras förstås ur ett barnsligt och naivt fantasifullt perspektiv där knattarna i publiken i bästa fall kan lära sig något samtidigt som den fege Farbrorn gör det.

Allt är således så uppbyggligt och rätt som det bara kan vara, men upphovsmännen har samtidigt funnit en ton som talar med precis rätt nyans till de allra minsta. För en vuxen man som undertecknad ter sig det hela förstås som en aning segt och simpelt, men för den sakens skull går det inte att bortse från dess avsevärda charm och konsekventa ambition att anpassa sig till sin målgrupp på ett vettigt sätt.

Peter Eliasson

En kvinna pendlar från Bratislava till Wien för att prostituera sig på affärshotell, en änkling i Paris trånar efter en ny kärlek men hans stränga religiösa övertygelse gör att han tvekar och i London har en gift medelålders kvinna en otrohetsaffär med en yngre man.

Samtidigt släpps en sexförbrytare ur fängelse i USA och här finns också en äldre man som söker sin försvunna dotter och en ung brasiliansk kvinna som lämnat sin kille. Oavsett materiel standard är de rätt olyckliga allihop. Men i korta ögonblick finns stunder av genuin lycka, det handlar om att kunna hänge sig, släppa taget eller ta chansen när den kommer.

Den brasilianske regissören Fernando Meirelles, som slog igenom med den fantastiska ”Guds stad” 2002, har tagit sig an den behändiga genren episodfilm.

Ibland är formen ett smart sätt att göra engagerande inblickar i olika livsöden, som oftast knyts ihop på ett, helst, elegant vis.

Och ibland känns episodfilmer som hafsiga hopkok av ett flertal idéer som var för sig inte höll för en hel film.

”360” är visserligen gediget gjord och bygger dessutom på en litterär förlaga. Men trots att den har flera väldigt spännande spår, främst kanske det om den frigivne sexförbrytaren som blir rejält frestad vid en ofrivilligt lång mellanlandning, borde ”360” vara bättre och mer gripande än vad den är.

Det är svårt att sätta fingret på exakt vad det är som inte funkar, för byggstenarna finns där, inte minst Anthony Hopkins är rörande som pappan som reser runt jorden för att söka efter sin försvunna dotter. Svaret är nog att här finns alltför många individuella öden som ska samsas och inte ges tillräckligt med djup. Vissa roller förblir meningslösa samtidigt som Meirelles verkar nöja sig med att vilja få oss att häpna över att vi lever i en globaliserad värld där trådar mellan människor vävs snabbare än ljuset färdas i en internetkabel.

Miranda Sigander

Den manusförfattande regissören Anne Fontaine har gjort en inspirerad variant på ett välbekant tema, och för egen del kom jag på mig själv med att sitta med ett fånigt flin på läpparna mest hela tiden. Det här är nämligen inspirerat, kvickt, välspelat och vuxet humoristiskt från början till slut.

Agathe är en intellektuell, kylig och snobbig chef för en konststiftelse medan Patrick är en hemlös bidragstagare med meriter från fängelsesystemet och en förkärlek för alkoholhaltiga drycker och lättfotade damer. Ingen torde alltså kunna påstå att de har ett enda dugg gemensamt. Fast deras respektive ätteläggar råkar förstås bli bästa kompisar, vilket leder till både påtvingat umgänge och till något oväntat intimt.

Om detta handlingsreferat ger intrycket att ”En bohem i Paris” spelar på diverse stereotyper om olika samhällsklasser, så är det helt medvetet. För det är klart att filmens humor till större delen bygger på att Agathe är en överspänt hämmad överklassdam och Patrick är en bufflig slashas till arbetare. Detta faktum tycks uppröra en del kollegor kopiöst, varpå motorsågen programenligt plockats fram. Men kom igen nu, det är ingen större hemlighet att överdrifter och fördomar om diverse folkgrupper mycket väl kan vara riktigt roliga om timingen sitter och dialogen är välskriven. Som i det här fallet. När sedan replikerna fälls av duktiga aktörer som Isabelle Huppert och Benoit Peolvoorde är det bara att kapitulera.

Peter Eliasson

Även om han verkar obekväm i playboyrollen och missar de flesta chanser att hoppa i säng med de vackra brudarna, därtill är han alltför hårdkokt med en sinnesnärvaro och behärskning som få företrädare i rollen.

Nåväl, här börjar den gode 007 bli gammal och trött, vilket sannerligen märks i närbilderna på Craig. Sedan han blivit skjuten av sin egen partner under ett handgemäng med Patrice, en skurk som spelas utan repliker av svenske Ola Rapace, blir han rentav dödförklarad av sin chef, M (Judi Dench). Hon hänger sin tur löst som agentchef på MI6 som står under attack från okända terrorister.

Humorn, som accentuerades av Roger Moore, är så gott som bortblåst. Actionscenerna är däremot som vanligt häftiga i de mest otänkbara miljöer, alltifrån motorcykeljakter i Turkiet, lyxen i Shanghai till en avfolkad och utbränd ö där superskurken Raoul Silva (Javier Bardem) har sitt högkvarter. Förutsägbar är katt-och-råtta-leken med Bond och skurken, men där också M är involverad på ett så påtagligt sätt att hon tvingas ut på fältet.

Gamle 007 verkar visserligen odödlig, men klarar inte testerna efter allt stryk han fått ta emot och borde tas ur tjänst. M vet ändå innerst att han är den ende som kan reda ut krisen och eliminera fi. Här ställs Bond som en åsna mellan den nya tidens avancerade teknik, presenterad av en nördliknande Q (Ben Whishaw från tv-serien ”The Hour”), och de gamla beprövade metoderna. Det blir först det ena och sen det andra, varpå den gamla Aston Martin-kärran dammas av inför slutliga uppgörelsen ute på skotska hedarna.

Nya Bond-filmen är fullt godkänd, fansen torde inte bli besvikna vare sig på Daniel Craig personligen eller de fullkomligt osannolika actionscenerna. Men det som gör ”Skyfall” så speciell är speglingen av Agent 007:s sargade själ och hans sviktande fysiska status. Till nästa film (för slutscenerna avslöjar att det blir en sådan - man tar inte död på en mjölkkossa i första taget) måste han hinna bli fit for fight igen... med en ny chef vid rodret. Ska han bli lika lojal mot denne?

Detta med två konserter (även Uppsala 1 november) tillsammans med Ebbot Lundberg och hans Soundtrack Of Our Lives, som för övrigt är ute på en lång avskedsturné.

Få svenska band kan hävda en så långsiktigt central plats på scenen som sextetten från Göteborg. Bandet bildades 1995 och albumdebuterade 1996 med guldsäljande albumet ”Welcome To The Infant Freebase”. Sedan dess har ytterligare album släppts, tre Grammisar har plockats hem och bandet har sedan debuten turnerat världen runt. I våras släpptes det sjunde albumet ”Throw It To The Universe”.  

Att spela i sådant här sammanhang blir inte nytt. Tidigare har bandet samarbetat med Göteborgs symfoniker på bland annat Way Out West 2010. Men detta blir The Soundtrack of Our Lives sista spelningar tillsammans med en orkester och konserterna ingår i avskedsturnén.

Det är tidningen Dagens samhälle som publicerat Brås statistik för anmälda hatbrott under 2010 och 2011 i landets kommuner. Statistiken gäller antal anmälningar som anses vara hatbrott per 100 000 invånare.

Det visar sig att Ockelbo tillhör den minoritet av kommuner som har färre än fyra anmälningar under de två åren.

I Gefle Dagblads spridningsområde är det Älvkarleby som har flest anmälda hatbrott per 100 000 invånare, 110, under perioden.

Gävle toppar kommunerna i Gästrikland med 81 anmälda hatbrott, följt av Sandviken med 69 och Hofors med 51.

Sigtuna är den kommun i Sverige där det anmäldes allra flest hatbrott: 217 per 100 000 invånare. Följt av Stockholm med 206 anmälningar.

Hatbrott är inte en brottsrubricering utan ett samlingsbegrepp för brott som motiveras av hat (se faktaruta).

Det är inte förrän på slutet som Micke Löfdahl berättar att det är han själv som är Johan. Då har ett par hundra tonåringar suttit knäpptysta i en och en halv timme.

Historien om Johan är en historia om en pojke som växer upp på en mindre ort i Norrland tillsammans med sin lillebror och sin alkoholiserade pappa. Det är en historia om ett barn som aldrig får det som alla barn har rätt till – kärlek, respekt och trygghet.

Johans tillvaro präglas genom hela uppväxten av en oändlig serie övergrepp, både hemma och i skolan. Det är allt från mobbning till grövre kränkningar till ren misshandel.

En dag när han kommer hem från skolan sitter pappan med en öl vid köksbordet. Pappan har ett fruktansvärt besked till Johan. Lillebror Niklas har blivit påkörd av en lastbil och omkommit.

Sorgen som gripar tag i Johan är bottenlös. Men den varar inte så länge. Efter en stund säger pappan:

– Jag bara skojade. Niklas är och handlar med farmor.

Men pappan är inte den enda ur vuxenvärlden som inte tar sitt ansvar. I skolan tittar lärarna i bästa fall bort, i sämsta fall deltar de i trakasserierna.

– Varje dag var det något man gjorde mot Johan för att han skulle veta att han var ingen, berättade Micke Löfdahl.

Det är inte förrän han kommer upp i de övre tonåren som trakasserierna upphör. Anledningen? Han börjar slå tillbaka. Nu får han för fösta gången i livet en riktig vän, Tobias, och han träffar också sin första stora kärlek. Flickvännen ställer dock krav på Johan att han ska sluta slåss. En kväll hamnar Johan i slagsmål och efter det har han ett uppslitande bråk med flickvännen. Senare samma kväll omkommer flickvännen i en bilolycka.

Johan sugs in i en ny destruktiv mardrömsspiral. Våldet föder mer våld och en kväll knivhuggs Tobias till döds.

Allting är så svart det kan bli – igen.

Men som den överlevare han är lyckas Johan än en gång kravla sig upp. En vändning kommer när han skriver ner sin livshistoria och gör en teaterpjäs av den. Han hittar en plats där han kan vara någon, en plats där han inte behöver vara ”Ingen”. På scenen är han inte ett offer.

– Johan tänker att tydligen så är jag inte så ful och tydligen så är jag inte så jävla dålig.

Så småningom började Micke Löfdal föreläsa om sina erfarenheter från uppväxten och det har han gjort i 12 år nu. Föreläsningen heter ”De kallar honom Ingen”. Men att gång på gång konfronteras med sin egen olycka tar på krafterna. Det är en av anledningarna att han valt att berätta historien om sig själv i tredje person.

– Men det är värt det. Jag river upp allt för jag vet att min historia inte är unik, alla har något litet av det här med sig.

– Jag vill inte att någon gör samma misstag som jag och mina skolkamrater och kan jag hjälpa bara en person så är det värt det, sa Micke Löfdahl.

Historien om Johan fångade Bessemereleverna som kommit till Folkets hus i Sandviken för att lyssna.

– Den fick mig verkligen att tänka till. Man måste förvalta sina hjärtslag och ta vara på livet, sa Björn Johansson.

Margit Lindqvist tar på sig hatten och greppar mikrofonen som står uppställd längst fram i den gamla skolsalen:

– Nu är publiken här, nu kan vad som helst hända!, säger hon och hälsar alla välkomna.

Det är tredje torsdagen i oktober, vilket betyder spelstuga i Vinnersjö gamla skola. Hit är alla som gillar folkmusik välkomna. Vill du framträda är det bara att dyka upp med ett instrument, vill du hellre vara publik går det lika bra att slå sig ned på någon av de uppställda stolarna. De cirka 70 sittplatserna framför ”scenen” är snabbt fyllda.

Först ut ikväll är kören Dursnäckorna, som består av ett gäng kvinnor som alla spelar durspel. De är återkommande gäster i Vinnersjö.

– Man bli glad av musik vet du, man blir spelberoende, säger Gullan Mellkvist och ler.

I vanliga fall träffas de i en lokal i Sandviken en gång i veckan för att öva ihop med dragspelsvännerna i Durdraget. Vissa av dem har spelat folkmusik i många år, andra är att betrakta som nybörjare i sammanhanget. Varken Gunnel Danielsson eller Maj-Lis Forsberg hade spelat nåt slags instrument tills för sex år sedan.

– Våra karlar skulle börja så då hakade vi på, säger Gunnel Danielsson.

När de har gått av scenen smiter de undan in i skolans gamla gymnastiksal och jammar vidare. Här sitter ribbstolarna kvar på väggarna och i taket hänger klätterrep.

Skolan stängdes i början av 1960-talet och stod tom i många år. Gävle kommun lyckades inte få byggnaden såld och funderade till slut på att riva den, men då bestämde sig byalaget för att köpa den.

I dag har den gamla skolan rustats, delvis med hjälp av pengar som folkmusikkvällarna dragit in under sina tio år.

– Och kommunen sköt till pengar så att de kunde fixa jordvärme, säger Margit Lindqvist.

Hon är kvällens konferencier och spindeln i nätet och har som alltid stor hjälp av en rad eldsjälar. Ikväll är det Ulla Olsson, Torsten Landén och Agneta Skoglund som har fikaansvar. De har förberett tallrikar med smörgås och kaka som förhoppningsvis ska räcka till alla när det blir dags för fikapaus.

– Ikväll har vi gjort 96 tallrikar, vi får se om det räcker, säger Ulla Olsson.

Vinnersjöbon Peter Skoglund har kommit in i värmen och slagit sig ned med en kopp kaffe. Han fungerar som en slags p-vakt under spelkvällarna och hjälper besökarna att ställa bilarna så att så många som möjligt får plats.

I hallen har Tove-Ann Wesslén haft fullt upp med ta betalt för inträde och att sälja lotter.

– Nu är de slut. Det har gått åt 300 lotter, konstaterar hon efter en timme.

Inne i musiksalen har temperaturen stigit rejält. Musikframträdandena avlöser varandra och varvas med allsång och roliga historier. Margit Lindqvists egna dragspel förblir ouppackat som så många gånger förr.

– Jag har uppträtt själv nån gång, men brukar inte hinna med det. Jag har det så stressigt med allt annat, säger hon innan det är dags att presentera nästa musiker.

När GD lämnar byskolan återstår flera timmar fyllda med spelglädje.

Gävlebon Marie Axmark kommer gående längs med Drottninggatan från Stortorget. I barnvagnen har hon sonen Leo, ett år gammal. Hon försäkrar sig om att bilen som kommer på Norra Kungsgatan verkligen har sett henne innan hon korsar vägen.

– Det är en förvirrande korsning. Jag har aldrig riktigt förstått om jag eller bilarna har företräde, säger hon.

Hon tycker att det är dåligt att bilarna nu åter får köra förbi Rådhustorget och på Södra Strandgatan.

– Både med tanke på föroreningar och säkerheten för oss fotgängare, säger hon.

Hon får medhåll av busschauffören Jan Avermo som i går körde elvans buss mot norra Åbyggeby.

– Det är synd att försöket är slut. Trafiken har flutit på så bra när bara bussarna har fått köra här. Bilarna är ett ständigt stress- och orosmoment, säger han.

Vid en av busshållplatserna står Siw Söder och väntar på bussen mot Hagaström. Hon brukar för det mesta åka buss eller cykla in till stan, men tycker ändå att det är bra att bilförbudet nu är hävt.

– Det har varit så rörigt på kringlederna. Och så tycker jag synd om handlarna som drabbas, säger hon.

En av de handlare som är glad över att biltrafiken nu rullar som vanligt igen är Sören Ahlström på Hemmakväll. Han säger att han har förlorat 601 kunder under provavstängningen jämfört med samma period i fjol.

– Många av mina kunder är spontankunder som kommer med bil kvällstid. Eftersom det råder stoppförbud på Norra Kungsgatan brukar de svänga in på Kyrkogatan och parkera där, säger han.

Nu har de inte kunnat göra det. Och att ta omvägen förbi Heartbreak Hotel menar han bli för jobbigt.

– Dessutom är Kyrkogatan enkelriktad så de kan ändå inte komma nära min butik. Folk är bekväma. De åker någon annanstans, säger han.

Som en konsekvens av det beräknade inkomsttappet på drygt 42 000 kronor ser han sig nu tvungen att säga upp en person som varit anställd på 60 procent.

– Även om trafiken nu är igång igen så har nog många av mina kunder blivit vana vid att åka till andra butiker eller bensinmackar, säger han.

Sedan i går morse får bilarna åter köra förbi Rådhustorget.

Det är vissa saker som förknippas med James Bond. Från stiliga kostymer och skakade martinis till vackra kvinnor och massor av märkliga vapen.

Men frågan är vad den hemlige agenten hade tagit sig till utan alla extrema fordon.

Med åren har bilarna blivit statusfyllda ikoner. De har räddat livet på Bond otaliga gånger och varit nästan lika uthålliga som han själv.

Men det hela började ganska försiktigt.

I den första filmen för 50 år sedan rattade Sean Connery rena rama småbilen, en blå Sunbeam Alpine II. Men snart förändrades allt. I Goldfinger från 1964 användes den rappa sportbilen Aston Martin DB5 som snart blev legendarisk och har återkommit i flera filmer. Som i nya Skyfall.

Det brittiska märket är det som oftast associeras med James Bond. Så har det också synts mest genom åren även om andra tillverkare medverkat emellanåt, som BMW, Ford, Bentley och Lotus. Och faktiskt även Saab.

Agenten har kört flera olika motorcyklar och gett sig på allt i från tåg och bussar till båtar, flygplan och extrema specialfordon. Han har till och med flytt nedför ett berg genom att glida på ett cellofodral.

Men 007 föredrar bilar. Så även i Daniel Craigs gestalt. Helst ska de vara snabba, kraftfulla och utrustade med högteknologiska finesser och en hel arsenal av vapen. Kort sagt kärror som utstrålar en enorm coolhetsfaktor.

Robert Lagerström/TT Spektra

Roadroids system använder GPS-funktionen i en vanlig smartphone som registrerar vibrationer i ett fordon. Med tekniken kan ansvariga snabbt upptäcka vilka vägar som behöver underhållas till ett relativt lågt pris.

– Vi kan upptäcka potthål tidigare och åtgärda dem tidigare, säger Petter Winter, GIS-utvecklare på Gävle kommun.

Systemet har utvecklats av Ljusdalsbon Lars Forslöf, som fick ta emot priset vid en ceremoni i München i torsdags.

406 innovationer från 40 länder deltog i tävlingen, alla med någon anknytning till satellitnavigering.

Roadroid var ett av 24 bidrag som belönades.

Det var när Ann-Helen Persson 2008 fick jobb som verksamhetsutvecklare på Centerpartiets Gävleborgsdistrikt som hon engagerades i partiet. Hon fick frågan om hon ville ge sig in i kommunpolitiken.

”Jamen jag är ju inte ens centerpartist”, sa jag. ”Det är du visst det”, fick jag till svar, berättar hon.

Hon läste igenom Centerpartiets partiprogram och kom fram till att hon delar värderingarna. 2010 blev Ann-Helen Persson invald som ledamot i kommunens kultur- och fritidsnämnd.

– Jag har så svårt att inte tycka och lägga mig i saker. Jag har alltid varit sådan. Jag är en riktig föreningsmänniska och nöjer mig aldrig med att bara vara medlem. Jag måste engagera mig, säger hon och berättar att när hon var yngre demonstrerade hon mot kärnkraft och satt i skolans elevkår.

Ann-Helen Persson är född i Sandviken, men växte upp i jämtländska Gällö. Hon bodde åtta år i Stockholm och en kort period i Bollnäs innan hon 2002 flyttade till sin makes hemtrakter i Yttertorp, söder om Forsbacka.

Som utbildad fritidsledare har Ann-Helen Persson jobbat mycket med barn och ungdomar, bland annat inom förbundet Vi unga.

Hon har även arbetat inom Studieförbundet Vuxenskolan där hon anordnade politikerutbildningar för olika partier. Det var så hon kom i kontakt med Centerpartiet.

Nu på torsdag, den 1 november, tillträder Ann-Helen Persson som nytt oppositionsråd efter Roland Ericsson som slutar efter nio år som oppositionsråd och närmare 30 i opposition. Ann-Helen röstades fram som en av fyra nominerade.

– Det blir såklart svårt att fylla ut Rolands kostym. Han är en klippa som jobbat mycket bakom kulisserna, säger hon.

Men hon har sin linje klar. Som ledare för kommunfullmäktiges näst minsta parti tror hon framförallt att det gäller att synas och höras.

– Vi måste ta mer plats och tala om när vi gör något bra, säger hon.

Landsbygdsfrågor ligger Ann-Helen Persson varmt om hjärtat. Hon vill exempelvis se en ”landsbygdssäkring” av de kommunala besluten för att säkerställa att de inte missgynnar personer som valt att bo och leva utanför stan.

– I dag är det väldigt mycket fokus på tätorten, säger hon och nämner den tidigare diskussionen att lägga ner idrottsplatserna i Forsbacka och Hedesunda.

Hon tycker att det är viktigt att det finns tillgång till fritidsgårdar, skolor och annan service i ytterområdena. Hon vill även underlätta för företagen genom exempelvis entreprenörskap på skolschemat och tidsgarantier för handläggningstider av kommunala tillstånd.

– Usch, vad besviken jag är, säger Rosmari Holmgren, som genom domen inte bara förlorat grishuset, som hon använder som förråd, utan i praktiken även har förlorat gårdens vedbacke.

Anders Starrin i Kustnära bostäder, som äger grannfastigheten Eskön 1:2, är däremot nöjd med domen.

– Det här känns bra. Det är en viktig rättslig princip som man slagit fast nu, säger han

Grishuset, som striden handlar om, ligger några meter bakom ladugården på Rosmari Holmgrens gård i Smörnäs på Eskön. Mark- och miljödomstolen ansåg förra året att det fanns ett övertygande funktionssamband mellan grishuset och Rosmari Holmgrens gård.

Det framstod som uteslutet att huset byggts som något annat än gris eller fårhus, tyckte domstlen, som också ansåg att ­knutarna visade att grishuset hörde ihop med ladugården intill.

Men Anders Starrin överklagade domen, och Mark- och miljööverdomstolen har nu dragit helt andra slutsatser. Det finns inga skriftliga bevis för att ­huset tillhör gården, inget som utesluter att grishuset hör till en gård längre bort, och ­knutarna _säger ingenting, tycker Mark- och miljööverdomstolen.

Vem som är ägare till gris­huset är viktigt för den fastighetsreglering som Rosmari Holmgren ansökte om för några år sedan.

– Nu måste vi avvakta vad som händer med fastighetsregleringen. När markfrågan är löst ska alla traktorer och däck som Rosmari Holmgren haft på vår mark väck. Men fähuset kommer att få stå kvar där, säger Anders Starrin.

Vad han ska använda det åtta kvadratmeter stora huset till är oklart.

– Vi ska i vart fall inte ha gris där. Men vi kanske ska göra i ordning det. Det är ett fähus som har en viktig funktion i sin miljö, säger han.

Rosmari Holmgren skulle helst vilja köpa både vedbacken och grishuset.

– Jag är inte ute efter att få gratis mark och vi har erbjudit oss att köpa. Vår familj har ju använt grishuset och marken i flera generationer. Den där marken är den enda som finns som vi kan använda för att torka ved. Överallt annars är det för sankt, om jag inte ska ha ­alla vedstackarna inne på gården mellan husen, säger hon.

Enligt Anders Starring är ­någon försäljning dock inte aktuell.

Domslutet innebär att Rosmari Holmgren får betala Kustnära bostäders rättegångskostnader i båda instanserna på sammanlagt 207 341 kronor. Domen kan inte överklagas.

En mindre restaurang finns redan i området. Den är dock inte öppen för allmänheten, utan endast för förbokade grupper.

– Det är mer för att ge möjlighet till föreningar och konferenser, som inte har möjlighet att hyra in ett eget företag med tillstånd. Det är inte för att tjäna pengar. Men om någon har en privat aktör med sig, då kliver vi gärna av. Vi vet ju att det var mycket problem med det på Estraden, som vägrade släppa sitt tillstånd ibland, säger han.

På måndag, den 29 oktober, föreslås Socialnämndens individutskott att bifalla ansökan om serveringstillstånd, efter en utredning av kommunens 1:e alkoholhandläggare. Ett av villkoren för förslaget till bifall är att serveringstillståndet inte gäller vid evenemang där den huvudsakliga målgruppen är barn och ungdomar.

– Det har varit speciella tillfällen, som när vi haft operaföreställningar, då folk har efterfrågat att kunna få ett glas vin i anslutning till föreställningen. Men det har de inte kunnat få och vi har fått hemskt mycket skäll för det, säger Micke Berglund.

Mannen, som var i 90-årsåldern, hade kommit in till akuten eftersom han hade symtom på hjärnblödning.

En röntgenundersökning gjordes men inga tecken på varken stroke eller fraktur hittades.

Mannen lades in på en vårdavdelning. Han var mycket orolig. Plötsligt hördes en duns från mannens rum. Det visade sig att han ramlat omkull och slagit sig kraftigt i huvudet.

En ny röntgen gjordes och nu hittade man en akut blödning i hjärnan.

Mannen avled senare på sjukhuset.

– Vi beklagar det här tragiska som har hänt. Vi anmäler detta till Socialstyrelsen för att få en bedömning om vi har brustit i vården eller hanteringen på något sätt, säger Camilla Männikkö, anmälningsansvarig vid ­Division Medicin-psykiatri.