Det finns heller inte plats för bekymmer när man återser den gamla kära berättelsen om den obestridlige kungen på savannen. När den nu 17 år gamla filmen fräschats upp med den nya tekniken på ett så respektfullt sätt som detta, så blir den givetvis sevärd och hänförande även för oss som sett originalversionen.
Det är fascinerande när en fågel kommer flaxande ovanför axeln och när man nästan duckar för stora stenar som slungas ut i biosalongen. Effektfullt med andra ord och det finns även annat att upptäcka på nytt i detta äventyr som innehåller så mycket humor, action, spänning och stillsam romantik och så mycket svängig musik signerad Elton John och Hans Zimmer med svenska texter. Bland annat ”En värld full av liv” (Meta Roos) och just klämmiga ”Hakuna Matata” (Peter Rangmar, Jan Rippe, Johan Halldén och Frank Ådahl).
Som ni säkert känner till utspelar sig storyn i det fiktiva Lejonriket i Afrika. Där regerar till en början Mufasa, som begåvats med en tronföljare vid namn Simba. Men allt är inte frid och fröjd, för Mufasas maktgalne bror Scar (Rikard Wolff har onekligen en passande röst) är ute efter att mörda kungen för att själv ta över makten.
Han lyckas med sitt uppsåt med hjälp av en trupp ondskefulla hyenor och unge Simba luras till att känna skuld och flyr Lejonriket för att inte själv bli mördad.
Simba växer upp (svenska röster av Johan Halldén respektive Frank Ådahl) kommer småningom att spela huvudrollen i sin återkomst från exilen. Bland dem han möter finns det komiska surikat- och vårtsvinsparet Timon och Pumbaa, de om lever under livsfilosofin Hakuna matata (swahili för Inga bekymmer).
After Shave-medlemmen Jan Rippes dialekt i samspelet med Pumbaas uttrycksfulla rörelser kan man skratta sig fördärvad åt. Och Zazu, den lojala rödnäbbade näshornsfågeln som flaxat för Mufasas är också en mycket lustfylld individ.
Disneyfabriken har släppt ifrån sig många sköna alster, ”Lejonkungen” tillhör de mest genuina och breda med all sin humor och musikalitet.
Stefan Andersson