Den hypen får man förmoda är borta nu när hans första hyfsat påkostade film sett dagens ljus. ”The Darkest Hour” är nämligen en överlag tämligen blek och lättglömd skapelse om invaderande rymdvarelser, som aldrig någonsin är i närheten av att leva upp till de goda, om än synnerligen standardmässiga premisserna.
I handlingens centrum finner vi Sean och Ben, två unga män i it-branschen som landar i Moskva i tron att de ska få till en deal med sin nya idé. Dessvärre blir de båda två omgående blåsta av sin slemmige svenske affärskontakt. Men duon får snabbt annat att bekymra sig för när utomjordingar plötsligt attackerar stan – och ska det visa sig resten av världen – och förvandlar varenda kotte de kommer i närheten av till pulver.
Detta är utgångspunkten, och sedan blir det springande av för de bägge amerikanerna. Med två landsmaninnor och nämnde skurkaktige svensk i släptåg letas det överlevande och skjuts på till synes oövervinnerliga aliens alltmedan dramatiken skruvas upp. Så är det i alla fall tänkt. Vad gäller det sistnämnda alltså.
Synd bara att det hela mest bara ter sig som ett habilt, men ljummet hantverk som offrat alla vassa kanter på det altare som stavas potentiell tonårspublik. Därför blir det heller aldrig riktigt på allvar.
De livsavgörande besluten blir gäspningar och offrens hädanfärder svider inte överdrivet mycket för oss som tittar. Sedan vet jag inte precis om osynliga utomjordingar som bara tar folk av daga med någon slags elektromagnetiska vågor är en särskilt bra idé. Så överdrivet visuellt är det i alla fall inte. Vilket är olyckligt. Speciellt som Gorak aldrig lyckas bygga upp någon spänning av nagelbitarklass.