Kerstin är uppväxt i Oslättfors där hennes mamma drev affär fram till -91. Hon flyttade till Gävle när hon var 17 för att få närmare till skolan, men flyttade tillbaka så fort hon fått körkort. I dag bor hon i det som en gång var lanthandeln men som är ett helt nybyggt hus efter en brand 2005.
Efter branden bodde hon hos sin särbo i Storvik under tiden som huset byggdes upp men längtade tillbaka till Oslättfors.
Branden förstörde i stort sett allt hon ägde. Vissa saker kunde räddas och restaureras. Hon berättar att fotoalbumen smälte men att det gick att pilla fram en del bilder och hur hon tvångssparat vissa saker. Det viktigaste var att ingen skadades även om en av familjens katter brann inne.
– Jag ser det som en erfarenhet, säger Kerstin, och jag har inte ältat det som var. Min livsfilosofi är att leva här och nu och att se framåt. Varför ödsla energi på det som varit?
Kerstin jobbar hos ABF där hon hamnade efter 30 år hos LO. Hon bytte arbetsgivare men blev kvar i samma hus, granne med Folkets hus. Hon utbildar cirkelledare för ABF-distriktet i sociala medier och hantverk. När tiden räcker har hon egna cirklar också, bland annat i hur man odlar i sand.
– Jag jobbar mest administrativt, så det är nödvändigt att få något ur händerna. Just nu gör jag mycket trådslöjd och jobbar en del med textil. Skapandet är viktigt för i grunden är jag en praktiker.
När vi träffas är det veckan efter Oslättfors traditionella julmarknad. Förra året bakade Kerstin tunnbröd, i år stod hon och stekte kolbullar hela dagen. Roligt och jobbigt – och svårt att duscha bort oset till den efterlängtade konserten med Scorpions i Göransson Arena på kvällen.
– Scorpions har jag följt hela tiden. Det var en häftig upplevelse.
Julmarknaden gjorde att Kerstin inte hann till Brynäs jubileumsmatch. Annars är hon gammal hockeymorsa och var lagledare i flera år när sonen spelade i Hille/Åbyggebys 84-lag. En riktigt rolig tid med barnen och föräldragemenskapen som hon kan sakna.
Förr fanns det ett byalag i Oslättfors, men det las ner. Men sedan i början av 2012 finns det en intresseförening i byn.
– Var skulle sleven vara om inte grytan, säger Kerstin och skrattar. Jag blev så klart ordförande. Men jag har alltid tyckt om att engagera mig, ända sedan elevrådet.
Intresseföreningen ska värna traditioner, kulturvärden, trivsel, umgänge och få saker att hända. Det finns tre arbetsgrupper; infrastruktur, gemensamma aktiviteter och miljö och natur.
Infrastrukturgrupper jobbar för att få bredband till Oslättfors och, vilket är den stora frågan, att få ett tågstopp. Det tar 25 minuter med bil till jobbet, alldeles lagom för att samla tankarna, men tåg vore praktiskt.
– Ibland blir jag stående vid bommarna på väg till jobbet och väntar på att tåget ska köra förbi. Tänk om alla vi som åker bil kunde ta tåget i stället.
Det finns perrong i byn sedan gammalt, men bara på ena sidan. För ett tågstopp krävs att det byggs en perrong på andra sidan också.
Gruppen för gemensamma aktiviteter jobbar med midsommarfirandet och julmarknaden, till exempel. Miljö och naturgruppen har koncentrerat sig på att få liv i Trollrikekanalen, en kanal som förbinder Öjaren med Lundbosjön. Förhoppningen är att kanotister ska kunna ta sig den vägen utan att bära kanoterna för långa sträckor.
Jobbar du kvar i det här huset om tio år?
– Det är jag inte så säker på. Jag bytte jobb efter 30 år hos LO. Jag vill nog hinna med något mer, något eget kanske, säger Kerstin.
Kerstin älskar att ha fest så egentligen är det lite konstigt att hon nu firar sin födelsedag i Goa i Indien. Men hon hade fest på hemmaplan när hon fyllde 40 och tyckte att resan med halva släkten är en bra idé. Någon ålderskris finns inte i sikte.
– Absolut inte. Jag ser det som en rejäl milstolpe i livet.
Ibland blir jag stående vid bommarna på väg till jobbet och väntar på att tåget ska köra förbi. Tänk om alla vi som åker bil kunde ta tåget i stället.