– Det var en roll jag bara inte kunde tacka nej till, säger hon.
Sedan genombrottet med den Oscarsbelönade insatsen i ”La Vie En Rose” har Marion Cotillard varvat små franska filmer med megabudgetprojekt som ”Inception” och ”The Dark Knight Rises”. Nu är det Sverigepremiär för hennes rollen som en bitter och handikappad kvinna i ”Rust And Bone”.
Filmen har regisserats av Jacques Audillard och hade världspremiär på årets Cannesfestival. Sedan dess har filmen bland annat vunnit stora priset på filmfestivalen i London, och Cotillard belönades dessutom med priset för bästa skådespelerska på Hollywood Film Festival.
I ”Rust And Bone” spelar hon en kvinna som arbetar med späckhuggare på en stor vattenpark. En olycka gör att båda hennes ben amputeras. Hon drar sig in i ensamheten, något som börjar förändras när hon inleder en relation med en man som flytt till Rivieran med sin unge son.
Scenerna med Cotillard med benen avklippta ovanför knäna är minst sagt realistiska och det var inte helt lätt att göra dom.
– Det handlar om att inbilla sig. När jag satt ner, var det inga problem. När jag skulle gå, så fick jag inbilla mig att jag hade ben gjorda av metall. Det finns en scen där jag efter olyckan är ute och simmar. Jag tränade oerhört hårt och när jag hade lärt mig crawla riktigt bra, så kunde jag göra det utan att använda benen.
– När jag känner att ett manus berör mig, tycker jag att jag omedelbart förstår karaktären. Inte helt förstås, men till stor del. Jag bad min regissör om hjälp, men han sade att han heller inte riktigt förstod henne, och att vi tillsammans skulle jobba på att lära känna henne.
Att arbeta med späckhuggare är farligt, och man tvingades ändra i manuset när det gällde olyckan för att inte utsätta Cotillard för fara på riktigt.
– Det var helt galet att arbeta med dom. Jag kom direkt från USA, jag hade jetlag och kördes till den här vattenparken i Antibes. Jag tycker inte om att se djur i fångenskap, och jag var tvungen att tackla min motvilja. Jag hade ju ett jobb att göra.
Efter genombrottet med ”La Vie En Rose” har hon börjat göra fler och fler filmer internationellt men hon föredrar att filma på franska.
– Det är klart att det är enklare, för om jag arbetar på ett annat språk kommer jag automatiskt på mig med att tänka ”jag undrar om det låter äkta”. Det behöver jag inte göra när språket är franska. Jag vet ju att det låter äkta.
Under hösten har hon kunnat kombinera sina inhemska och internationella karriärer – hon har i USA filmat gangsterdramat ”Blood Ties”, regisserad av hennes sambo Guillaume Canet (de har ett gemensamt barn).
– Att filma med den man älskar? Det är klart att det är kul.
Gunnar Rehlin/TT Spektra
