Var det verkligen sant att jag skulle sjunga opera? Jag ringde hem till Gävle och min familj blev nog lite chockad. Opera är svårt och i början kände jag mig som Alice i Underlandet...
Det låter nästan som en saga. Sanna Gibbs hade aldrig sjungit opera när hon flyttade till Stockholm för att bli musikalartist. Framtidsplanen var klar. Hon hade redan kommit in på en musikalskola i Göteborg när hennes sånglärare anmälde henne till en opera-audition i smyg.
– Det var inte alls meningen. Det bara blev så här! säger Sanna och strålar lång väg.
Hon kommer gående över Sergels Torg direkt efter skolan och drar på en resväska med hjul. Ett par kvällar tidigare har hon uppträtt som solosångerska i Hedvig Eleonora kyrka där Alexandra Charles 1,6 miljonerklubben hade ordnat välgörenhetskonsert. De glittriga scenkläderna ligger i tryggt förvar i rullväskan när hon kryssar bestämt mellan högarna av snömodd.
Hon går andra året på Operahögskolan och som av bara farten har även hennes första dröm fallit in. I mars kliver hon upp på Stockholms Stadsteaters stora scen och spelar syster till Karl Dyall i West Side Story.
– Det känns fortfarande overkligt alltihop, säger hon och ler. Men det är fantastiskt roligt att sjunga och nu tänker jag satsa på att bli så bra jag kan. Om man är ovan med opera kan man jämföra med vin. Det är sällan gott första gången man smakar, men om man bara vågar prova upptäcker man snart vilken upplevelse det är. ”It’s an acquired taste.”
Sanna Gibbs växte upp i Gävle och har alltid tyckt om att sjunga. Hon visste tidigt vad hon ville bli. När hon var tre år följde hon med på Annie Get Your Gun och tänkte att där på scenen ville hon också stå.
Hon uppträdde hemma i vardagsrummet med sin syster Linnea. En gång när föräldrarna hade gäster byggde de ett trumset av strykbrädan som de knöt fast grytlock på.
– Sen hade vi en konsert där vi bankade på locken och sjöng en sång från Bokstavsresan om och om igen. Till sist sa mamma snällt men bestämt stopp.
Lusten att uppträda tog dock inte slut. På gymnasiet sökte Sanna till musikalprogrammet i Sandviken och på hemmaplan gick hon med i teatergruppen Bomhus Nästa.
Trots att drömmen var tydlig ville Sanna testa sig själv och efter gymnasiet bestämde hon sig för att ta en paus från musiken. För att få distans och för att undersöka om hon kunde vara lycklig utan en musikkarrär.
– Det kunde jag och det kändes jätteskönt att veta det, säger hon nöjd. Då blir det inte så extremt blodigt allvar och det tror jag är bra i den här branschen. Jag kan ha distans till mitt yrkesval och få ett balanserat liv.
Hon glittrar av ungdomlig nyfikenhet och låter samtidigt klok som en gumma som har varit med om en del. Hon vet inte hur hon har fått förmågan, bara att hon alltid har uppmuntrats till att tänka efter själv.
Sanna flyttade till Stockholm med siktet inställt på att bli musikalartist. Hon sökte till Kulturama och fick tag i en bostad genom en kompis. Den var på 18 kvadratmeter med lågt i tak och utsikt över Mälaren och hennes kompisar tyckte att hon bodde i en kajuta. Två år senare var det skönt att få lite större med både ugn och frys.
– Äntligen kunde jag köpa hem glass! säger Sanna. Tidigare hade jag fått dricka upp det sista i paketen.
På Kulturama bestämde hon sig för att ta tillvara på det som fanns i huset. Under en kurs fick hon prova på klassisk sång och tyckte att det verkade häftigt. Hon började ta sånglektioner, men planen var fortfarande att söka vidare till Performing Art School eller Balettakademin i Göteborg och hon tränade även mer dans utanför skolan.
– Jag levde på tonfisk och tränade stenhårt. Jag fick antagligen mitt livs ranson av kvicksilver från tonfisken på burk, men min kropp blev helt ”deffad” och jag såg verkligen ut som en dansare. Jag åkte till Göteborg och kom in på Performing Art School, precis som jag hade drömt om. Ändå var jag inte så glad som jag hade trott. Det kändes som om något fattades.
Hon hade några veckor kvar på terminen när hennes sånglärare kom med nästa överraskning. ”Det vore synd att slösa bort din röst,” sa hon. ”Nu har jag anmält dig till att provsjunga för Stockholms Operastudio 67.”
– Min första tanke var att jag hade ju inget att sjunga! Jag kunde ingen aria och sjöng egentligen inte klassiskt. Men hon sa bara att jag skulle välja två musikallåtar.
Egentligen var Sanna helt slut efter ansökningarna i Göteborg. Men samtidigt rörd av sånglärarens engagemang. Hon bestämde sig för att hon inte hade något att förlora, valde låtar och gick in på Youtube för att kolla hur Renée Fleming sjunger Summertime.
Vid provsjungningen berättade Sanna om sina musikalplaner och när hon gick ut blev hon stoppad av en kvinna. ”Det där var jättefint, men vad vill du egentligen?”
– I det ögonblicket kände jag efter i magen och sa ”Jag vill det här,” utan att veta vad jag gav mig in på. Jag bestämde mig för att ta chansen och det kändes som om jag hade kommit hem.
Sanna vände sig om, öppnade dörren in till juryn igen och ropade högt ”Jag vill!” De tittade förvånat upp på henne och log och ropade tillbaka ”Vi ses i höst!”
– I början förstod jag ingenting. Var det verkligen sant att jag skulle sjunga opera? Jag ringde hem till Gävle och min familj blev nog lite chockad. Opera är svårt och i början kände jag mig som Alice i Underlandet, det var som att kliva in i en annan dimension. Men jag ångrar mig inte en sekund.
Våren 2011 sökte Sanna till Operahögskolan. För över hundra sökande fanns det mindre än tio platser. Det var tuffa prov med hårda gallringar under en hel vecka och till Sannas stora förvåning slutade det med att hon kom in.
– Det var mitt stora Idol-moment, säger hon och skiner upp. Jag både skrek och grät och kunde inte fatta att det var sant.
Nu vill hon utvecklas som operasångerska så långt hon bara kan. Både när det gäller rösten och skådespeleriet. På operascenen gäller det att kunna slänga sig på golvet och samtidigt fortsätta sjunga som om ingenting har hänt.
I vinter är hon dessutom ett av affischnamnen för West Side Story med flera etablerade stjärnor i ensemblen.
– De sökte efter någon som kunde sjunga klassiskt och fick tips om mig. Det känns extra speciellt eftersom jag gjorde rollen som Maria för nästan tio år sedan med Bomhus Nästa i Gävle. Musiken är helt underbar och nu får jag göra den i ett nytt sammanhang med riktiga proffs.