Hon drömde från början om att bli jurist, men ägnade i stället yrkeslivet åt ekonomi på Korsnäs. Och vid 50 års ålder såg hon sig nödd och tvungen till att ge sig in i politiken.
– Det var det där med löntagarfonderna. Då kunde jag inte låta bli att reagera. Och det var ju just ingen som tyckte att de var bra egentligen, visade det sig, säger kvinnan som inte har något emot att ibland kallas Gävles Margaret Thatcher.
Det blev 30 år i Gävles kommunfullmäktige, varav sju år som moderaternas oppositionsråd.
I dag fyller Gunilla de Maré 80 år.
– Ja, det tror jag inte själv på, knappt. Men min mamma blev drygt 100 och min mormor 99 så jag har att brås på. Jag håller i gång någotsånär. Man måste se till att använda hjärnan, att läsa och lyssna mycket.
Ja, hon har fullt upp med att hinna med pensionärslivet. Hon hänger med i debatten, ser till att få sin dagliga promenad varje dag, och för all del röka en cigarett eller två, även om hon säger att hon har dragit ned. Dessutom är hon ordförande i kommunrevisionen.
Gunilla de Maré föddes och växte upp i Falun 1932.
– Pappa dog tidigt, jag var åtta år. Sen fick mamma ensam ta hand om oss fem barn.
I ett inramat foto på en skänk syns hennes pappa i uniform. Över bilden hänger en medalj. Pappan var militär. Hennes farfar var fransman, hennes mormor ryska och morfar tysk. Det var inte helt lätt för familjen med den tyskryska mamman, som även blev änka, under kriget.
– Men min mamma var fatalist; hon tog var dag som den kom. Jag tror att hon nog fick ta en hel del, men hon lät det inte nå oss barn. Hon var tuff. Och från sin ryska mamma, min mormor, hade hon fått lite jävlaranamma, som sedan gick vidare i släkten.
Gunilla de Maré studerade i Stockholm när hon såg en jobbannons om en tjänst på Korsnäs där det ingick bostad i Gävle.
– Det var min första egna lägenhet. Jag hade tänkt att jag skulle stanna i Gävle i tre år, men jag trivdes och kände att jag utvecklades i jobbet så jag blev kvar. Gävle är ju en helt perfekt stad, så lagom stor. Här finns allt man kan önska; teatern är ju en liten pärla, vi har en egen symfoniorkester och konsthall. Och Boulognern är ju en sån fantastisk tillgång. Och Hemlingby... Jag förstår egentligen inte dem som flyttar från Gävle.
Politiken hade hon inte tänkt ägna sig åt innan löntagarfonderna dög upp på agendan. Sen kunde ingen stoppa Gunilla de Maré, som säger att det hon är mest stolt över när det gäller hennes politiska liv är att hon framgångsrikt och intensivt drev att Högskolan i Gävle skulle ta över nedlagda I14.
– Men så blev jag också kallad Gävles dödgrävare och blev ganska hårt åtgången i tidningarna, framförallt i GD. Men jag tycker man ska vara rak och ärlig med var man står och vad man tror på. Det måste man kunna kräva av en politiker, säger hon.
Skolan blev något av en hjärtefråga.
– Där är jag fortfarande intresserad, i övrigt är det ganska skönt att slippa politiken. Det har hänt så otroligt mycket med skolan. Friskolorna är bra och har varit ganska nyttiga för den kommunala skolan som har skärpt sig betydligt. Dilemmat är egentligen frigymnasierna, som plockar program och sliter sönder de andra skolorna. Så var det ju inte meningen.
Hon läser mycket, både böcker och tidningar, och säger att hon är bekymrad över att dagstidningar i Sverige, och hela världen, tappar läsare, skär ner och försvinner.
– Jag tycker det vore förödande på många sätt, demokratiskt inte minst, om vi inte kan få ha våra två dagstidningar kvar i Gävle eller åtminstone två skilda ledarsidor. Vi behöver det. Alla har faktiskt inte datorer eller möjlighet att läsa tidningen på annat sätt. Vi tappar dessutom en del av vår kultur och språkkunskaperna ser vi ju blir sämre hela tiden. Och med bara datorer och mobiler behöver man ju inte lära sig språket ordentligt.
Hon är känd för att vara bestämd och stridbar, själv säger hon att drivkraften är en aldrig sinande nyfikenhet. Och så envisheten då.
– Men mest är det nyfikenheten. Så länge man är nyfiken så hänger man med.