Hur hittar föräldrar, idrottsföreningar och vuxenvärlden i övrigt balansen mellan att uppmuntra barn att bara ha kul inom idrotten och samtidigt att prestera och tävla mot varandra?
Det är en svår balansgång, konstaterade de som deltog i diskussionen i det som Gästriklands Idrottsförbund och SISU Idrottsutbildarna kallade för hearing på Teknikparken i går kväll.
– Framgång inom barn- och ungdomsidrott mäts i om ungarna mår bra, om man ser att de faktiskt har roligt. Men det är inte så lätt som det låter för barn i dag har ofta koll på alla resultaten själva. Och det är klart att den som tränar mer blir bättre. Men vi måste ändå försöka behålla den där glädjen hos dem. Tar vi udden av den, då kanske de inte vill idrotta alls, säger Hasse Berggren.
Att toppa laget i unga åldrar och tvinga barnen att specialisera sig tjänar ingen på.
– Hos oss gäller: så många som möjligt ska vara med så länge som möjligt. Det är bredden som ger toppen. Det är då talangerna dyker upp så småningom, säger Hasse Berggren.
Det och att föräldrar gör sig bäst i bakgrunden var alla överens om i går.
– Man har ju varit med om några av de där föräldrarna. Kanske var det så att de inte lyckades själva inom idrotten och i stället försöker få sina barn att lyckas och kanske bli NHL-proffs. Mina föräldrar var lugna; de skjutsade och stöttade och så, men höll sig annars i bakgrunden. Och jag själv var inte särskilt bra. När jag var 14 och spelade i GGIK var jag knappast en av de bättre, säger Andreas Dackell.
Hasse Berggren nickar.
– Mina föräldrar var jättebra. De ställde upp så mycket de kunde men höll sig ändå i bakgrunden. Att lyckas inom idrotten har sån status i dag. För vissa blir sporten viktigare än skolan och det är en farlig lina att gå på eftersom inte så många lyckas bli stjärnor, säger han.
Och för barn- och ungdomar fyller idrotten ett behov som inte tillfredsställs någon annanstans.
– Många kanske har det tufft i skolan eller hemma och ofta blir idrottsföreningen en oas där man får växa och bli sedd, säger Måns Lööf.