Den första ”Paranormal activity” skrämde ärligt talat vettet ur mig hösten 2007. Skräckisen där ett gift par i Kalifornien upptäcker att något inte står rätt till i deras hus, och försöker förstå vad som händer genom att rigga kameror som spelar in dygnet runt för att om möjligt fånga det övernaturliga på film, var ett bra exempel på att man med små medel kan nå långt. Originalet var ett nollbudgetfenomen, skådespelarna var amatörer och allt spelades in hemma hos regissören Oren Peli under loppet av en vecka.
Att den oväntade storsuccén skulle få uppföljare var givet, och del två och tre fördjupade handlingen på effektiva sätt.
Tvåan utspelade sig parallellt med ettan hos systern till kvinnan i första filmen och vävde ihop filmernas händelseförlopp, och i trean gick filmskaparna bakåt i tiden och undersökte roten till varför systrarna förföljs av demoner.
Premiär så för ”Paranormal activity 4”, där de goda idéerna har tagit slut. Handlingen är förlagd till Nevada, det har gått fem år sedan händelserna i ettan och tvåan, och underliga saker börjar hända hos en familj efter att en mystisk kvinna plus sexårig son flyttar in i grannhuset.
Efter att kvinnan av lagts in på sjukhus, får den introverta sonen Robbie tak över huvudet hos grannarna. Tonårsdottern fattar misstankar mot Robbie och börjar undersöka vad som försiggår genom att filma allt som sker i huset. Resten är närmast en reprisering av skeendet i de första filmerna.
Visst är ”Paranormal acitivity 4” ibland otäck. Men har man sett de tidigare delarna anar man tidigt vad som ska ske vilket gör att spänningen sjunker. Har man å andra sidan inte förhandskoll lär handlingen framstå som helt oförståelig framåt slutet när helvetet brakar löst, ett problem som de flesta skräckfilmserier brottas med och som fördjupas med tiden.
Och här är botten troligen inte nådd. ”Paranormal acitivity 4” knyter på intet sätt ihop säcken, så räkna med att femman har premiär nästa höst.
Daniel Åberg