”Hotell Transylvanien” är föga förvånande redan en hyfsad succé på den amerikanska hemmaplanen. Den är riktigt underhållande även om idén trots allt är bättre än själva utförandet.
Titeln säger det mesta. Vi befinner oss på plats i greve Draculas hemtrakter. Där lever den numera snälle blodsugaren i och för sitt ödsligt belägna men lyxiga resortliknande hotell på behörigt avstånd från de fruktade människorna. Alla monster överallt checkar dock gärna in för en lugn semestervistelse. Allt går sin gilla lunkande kaotiska gång, men när den helt vanlige försigkomne tonårsgrabben Jonathan intet ont anande checkar in ställs hotellchefens värld på ända. Oron för hur resten av gästerna ska reagera kommer som på beställning, än värre blir det när kemi börjar uppstå mellan Jonathan och Draculas överbeskyddade gotiga dotter Mavis.
Det ska inte stickas under stol med att det inledningsvis är tämligen roligt att se hur Frankenstein, The Blob, skelett, mumier, zombier och en massa andra monster rusar runt och skojar till det på detta tjusiga Transylvanienhotell.
Fast sedan verkar det som om idéerna har sinat. Humorn och dialogen tappar snabbt sin initiala glans och blir ljummet putslustig snarare än galet skrattframkallande. Då tycker jag faktiskt de två manusförfattarna har hanterat dramatiken och budskapen betydligt bättre.
Peter Eliasson