Journalisten och SVT-profilen Katarina Hultling berättade drastiskt och dråpligt om livet sedan hennes bröstcancer upptäcktes i oktober i fjol. Hon har delat med sig av sina upplevelser i både kvällstidningar och SVT-showen Skavlan tidigare och är ambassadör för Rosa bandet.
– Det är ett sätt att leva upp till det jag tycker är viktigt i vården och livet, öppenhet, sa hon till den fullsatta salen i Folkets hus.
Hon uppmanar alla med cancer att prata med sin omgivning. Cancer är förknippat med död för många och hon själv sa först ”diagnosen” och ”sjukdomen”.
– Jag fick träna ganska friskt på att säga cancer, som det ju faktiskt är.
Hennes gynekolog upptäckte en knöl i hennes bröst och dagen innan hon skulle åka med sin son till Peru, landet han fötts i, undersöktes hon. Hon var inte orolig att resa utan att ha fått svar på proverna.
– Jag var helt övertygad om att jag inte var drabbad.
Dagen efter hemkomsten fick hon veta att knölen var cancer. Hon opererades och fick veta att hon skulle få all behandling, cytostatika, strålning och hormontabletter. Det firade hon och sambon med champagne. Hade hon nu cancer så var det bra att hon fick all behandling som finns att få.
– Jag tror att man mår så mycket bättre om man låter alla känslor vara med under en sådan här behandlingsperiod. Man måste släppa in skrattet också.
Hennes behandlingstid innehöll inte bara skratt utan också tårar, sorg, ångest, ilska och biverkningar. Hon har hela tiden lyssnat på sin kropp, vänt när hon inte orkat gå längre med hunden Sally och bara ätit vaniljbullar i två veckor när kroppen ville ha det. Accepterat att det som hänt har hänt.
– Jag har inte anklagat mig själv en enda gång under behandlingsperioden.
För henne var det till hjälp att bestämma hur hon skulle förhålla sig till sjukdomen. Hon har alltid resonerat med sig själv, det här har hänt, hur gör jag? och kom fram till att hon skulle se bröstcancern som ett jobb.
– Jag gick in för att vara sjukskriven, jag gick in för att vara bröstcancerpatient, till 100 procent.
Det innebar att hon ansträngde sig att vara den bästa patient vården haft. Hon kom i tid, antecknade vad de sa, tackade alltid ja till allt personalen föreslog, sa ”inga problem” om allt – och fick kärlek och värme tillbaka.
– Det var toppen proppen.
Att ha ett medvetet förhållningssätt, oavsett vilket det är, tror hon underlättar. Något hon också tror är en hjälp är om man inte blir ett med sin sjukdom. Att sätta den i relation till allt annat som livet innehåller och som man kan styra över själv.
Sedan i september är hon inte längre sjukskriven och av behandlingarna återstår hormontabletter under fem år.
De jagar rätt på om det finns cancerceller kvar i kroppen och oskadliggör dem.
– Och så kvävs cancercellerna och det tycker jag är rätt åt dem.