Redan vid ytterdörren till Ann och Kjell Höddelius radhus i Sandviken förstår man att här bor det människor som älskar barn. En skylt talar nämligen om att här blir barnbarn bortskämda. De har fyra stycken själva.
Kjell tar emot. Ann har fått för mycket att göra på deras gemensamma arbetsplats Sandvik för att kunna vara med. De har nyligen kommit hem från en resa till Indien som var en kombinerad jobb- och semesterresa och det var under den resan de passade på att besöka sitt lilla fadderbarn.
Men egentligen började allt för nio år sedan. Ann och Kjell hade sett program på tv om fattiga barn och hjälporganisationer. De kände att de ville vara med och hjälpa och tog kontakt med Plan. Genom dem blev de faddrar åt en liten kille i Benin i västra Afrika.
– Vi var dit 2005 och hälsade på. Plan ordnade resan. Vi åkte bil med fyrhjulsdrift tills vägarna tog slut. Tre tjejer med ansiktsmålningar tog emot och hela byn sjöng. Vi fick sitta på ett podium och skuggades av palmblad.
Under den dag de var i byn fick de givetvis träffa den lille killen, som då var sex år. De kände genast igen honom från bilder de fått. Kjell berättar att han var lite blyg och tillbakadragen men det kanske inte är så undra på. Byn får sällan besök och plötsligt dyker två mycket långa och väldigt vita människor upp.
Kjell berättar att Plan jobbar med projekt och att det mesta av pengarna går till byn men att fadderbarnet får en säkrad skolgång. För pengarna kan de borra brunnar, bygga toaletter och skolor.
Kjell berättar om besöket, om talen och om hur han spelade ett kubbliknande spel med hjul av nötter med barnen. Så fort barnen nämns ser han lycklig ut och ögonen strålar.
– Det bodde ungefär 200 personer i byn. De bjöd på dricka och frukt men vi tog inte så mycket. De har ju inte så mycket själva. Det var omtumlande att se hur man lever. Det var stort. Starkt. De visade projekten, att pengarna hade kommit fram och att det händer något. Man blir tagen.
Kjell och Ann är fortfarande faddrar åt den afrikanske pojken men de ville ha en tjej också så när de för tre år sedan fick se inslag på tv om flickors utsatthet i Indien tvekade de inte. Via SOS barnbyar blev de faddrar åt en liten flicka på två år. I dag är hon fem år och under åren som gått har de kunnat följa henne via brev och foton.
– Vi ger sällan pengar via bössor på stan. För oss är det viktigt att ge till någon och inte bara rätt ut i luften. Genom vårt bidrag vet vi att hon får gå i skolan och att hon kommer att få ett ganska bra liv.
Indien är ett stort land men när Ann och Kjell jobbade i Pune bestämde de sig för att besöka flickan som bor tvärsöver landet i Visakhapatnam på östkusten.
– Det var himlastormande. Känslorna väller över när man får träffa sitt fadderbarn. Nästa år börjar hon skolan.
De fick vara med om samma omtumlande upplevelse som i Afrika. Flickan kände de genast igen från foton och Kjell beskriver henne som något av en busig Emil. De fick träffa hennes familj, se hennes rum och se sig om i byn. Hela tiden följde flickan med dem.
– Alla hus är lika. De bor två-tre barn i varje rum och ”mamman” har eget rum. Varje ”mamma” har hand om tio barn. Barnen får bo där från att de är två år tills de blir 14 år. Då får de flytta till ungdomsboende men de har fortfarande kontakt med sin ”mamma”. Ett av barnen hade hittats i ett dike när hon var ett år. Hon var nästan blind men ska bli opererad när hon blir lite äldre.
Kjell och Ann delade ut godis till alla barn och lekte ”Prästens lilla kråka” med dem.
– Det går hem över hela världen, säger Kjell med ett skratt.
Bara i Indien finns 41 barnbyar. Genom sitt bidrag stödjer Ann och Kjell inte bara sitt fadderbarn utan hela byn.
– 40 procent av befolkningen i Indien är under 20 år. Hälften av dem har det dåligt. Men det byggs hela tiden nya barnbyar. De barn vi såg hade öppen blick och de var trygga men jag vet att många finns där utanför. Behovet är enormt.
Nu kan ju inte Kjell och Ann rädda alla barn men de gör så gott de kan. Under sina veckor i Indien besökte de också en barnby i Pune på västkusten.
– Vi skaffade oss en kille där via SOS. Egentligen går det inte att styra var man får ha sina fadderbarn men vi frågade och de hade behov där. Så nu har vi tre fadderbarn, säger Kjell och myser.
– Och vår dotter har fadderbarn i Sydamerika, lägger han till.
Framtiden får väl utvisa om det blir fler barn. Ann och Kjell älskar barn och de älskar att resa. Så kanske, kanske hittar de en by någon annanstans i världen med barn som behöver deras hjälp.
Fotnot: Varken Plan eller SOS barnbyar vill att barnens namn ska lämnas ut. Däremot har de inga problem med att de visas på bild.