Det började dock något halvtamt med underliga val av startlåtar och litet obalans i volymen. Sången drunknade i instrumenten – men sedan kom showen igång lätt trevande med klassikern ”We Will Rock You” och därefter varvade showen aldrig ned. Det missades varken i riff, attityd eller ens effektkanaler på sången.
Brian Mays ”Save Me” framfördes så mäktigt att man fick rysningar i benen. En effektfull stämsång i bland annat en upphurtad version av ”Somebody To Love” gav framförandet ett djup och en bredd som imponerade med tanke på fåtalet artister på scenen.
Till och från gjorde Peter Johansson en Freddy och prickade in precisa röstlägen och betoningar från Mercury själv. Men allra oftast tog han till vara på det egna i sin röst och gav sig själv utrymme till personliga tolkningar av både melodier och sångstilar. Därför överraskades och förvånades publiken ständigt, trots att låtarna är välkända, och showen undvek därigenom att kännas som en renodlad och linjär cover-konsert.
En av mina personliga favoriter, ”39”, var ett av de spår som framfördes under kvällen och det med en grym körinsats från de två backupsångarna. Även i kvällens avslutande”Bohemian Rhapsody” fick denna duo chansen att visa vad de går för. Tillsammans med de övriga musikernas klockrena insats gjorde de att låten satt som ett smäck.
Sällan har så få gjort så mycket, som musikalstjärnan själv uttryckte det. Det enda jag personligen hade kvar att önska av kvällen var att få höra ”Killer Queen” spelas, men man kan ju inte få allt. Han rockade oss verkligen, Peter Johansson. Tack även för det ytterst trevliga sällskapet!
Christina Smedbakken