Istället 3–2 mot Skellefteå i en match som verkligen var en duell på så hög hockeynivå som det finns på elitserierinkar just nu. Och om det var imponerande att vända mot tisdagens sparringpartner Rögle – så var det här naturligtvis leverans på mästarnivå.
Det blev 0–1 tidigt i den andra perioden, och det blev 1–2 tidigt i den tredje.
Tunga underlägen, för Skellefteå är Skellefteå – en skicklig, läcker, elegant, tung och lagom elak motståndare som verkligen vill visa att den där kvällen i april bara var en tillfällighet.
Men Brynäs vände. Brynäs vann. Brynäs är i toppen av elitserien.
Det var bara några matcher sedan som powerplay-statistiken låg på Växjö-nivå (nja, kanske inte förresten – där är den noll på 43 försök). Nu återigen två mål i det spelet:
Viktiga 1–1 när Elias Lindholm sköt sitt tredje elitseriemål på passning av kusinen Calle Järnkrok efter bara tre sekunders pp-spel.
Mäktiga 3–2 när Skellefteå drog på sig en utvisning i slutskedet, och Elias Lindholm kom bakifrån mål, tryckte sig in framför Jocke Eriksson – och Granström var där och pucken studsade ut till Sebastian Enterfeldt med 34 sekunder kvar.
Mästarklass på Brynäs.
Landslagsklass...på såna som Järnkrok och Lindholm – och förbundskaptenen Pär Mårts såg på! Han får dock nöja sig med Järnkrok, Lindholm är juniorlandslagets man – i alla fall under jul- och nyår.
Även om jag gör mig bäst frånvarande så är jag rätt nöjd med att jag fick vara med i uppvärmningspaketet under de stora guldhyllningarna på Stortorget den där aprillördagen – och få sia i framtiden.
Frågan från Titti Schultz var vem som var nästa unga stjärna i Brynäs, när Silfverberg, Järnkrok, Bertilsson, Larsson och allt vad de heter hyllades och firades.
En som inte är här, sa jag. En som spelar ett juniorturnering i Tjeckien. En som heter Elias Lindholm. En som kommer att försvinna fortare än kvick
Nu är han överallt, Elias Lindholm.
Här i Läkerolen. Hela tiden.
Där i varenda anteckningsblock, statistikhärva, hjärnvindling och hockeyhjärta hos de talangscouter som numera vallfärdar till Läkerolen – fast de egentligen inte behöver se eller veta mer om den unge man som först i december fyller 18 år och kommer att vara het, hetare, hetast (?) på draften i midsommar i New Jersey.
...men nu ska jag lugna ned mig. Men visst är det fantastiskt. Det är ju nästan, fast bara nästan, jag har glömt Jakob Silfverberg med guldskottet, som ska göra debut i AHL i helgen.
...men jag har verkligen inte glömt Calle Järnkroks grymt, tuffa kvittering efter 7,33 av den tredje perioden där han stod för både klass och mod och styrka och vilja i ett.
Det här dock. Elias Lindholm, den nye..."Foppa", "Bäckis". Jag tänker inte jämföra. Jag nöjer mig med att han är just - Den Nye.
Publiksiffror. 5 324 i går, ger ett snitt på 5 425 på årets första sju hemmamatcher. I fjol var det 5 951 på motsvarande antal matcher, men då ska det läggas till att Hockeyfesten fanns med då – men faktiskt bara drog 7 088. För två år sedan var motsvarande siffra vid samma antal matcher 5 474.
Konstateras kan...att guldsmaken inte sitter i stolarna på läktarna. Men den som väntar på Bäckis, ska veta att nästa generation av den nivån redan finns på isen.
Cody Franson. En stor spelare på en stor is som han snart behärskar totalt. Överlägsen framför eget mål, några riktig bra passningar och rejäla insatser när kroppen skulle användas. Han fick inte ladda stora bössen, men den är skarpladdad – det vet jag.
...hur ska man egentligen säga. Är det Elias Lindholm som är Calle Järnkroks kusin. Eller är det tvärtom?
Kusinerna Vitamin.
Vilken vinter som väntar. Igen.