I fjol slutade Dynamo Moskvas World cup-äventyr i semifinal, utslaget av SAIK. I vilken annan klubb som helst hade det varit ett accepterat resultat. Men för Dynamo, som då hade storsatsat och värvat Misha Svechnikov och Daniel Mossberg för att vinna titlar, blev det droppen för dåvarande tränaren som fick gå.
Lindquist handplockades från Sandviken och stod till sist som rysk mästare i april, som förste utländske tränare någonsin. Under sommaren fick han sedan de spelare han pekade på: Daniel Berlin, Per Hellmyrs och Pavel Ryazantsev – en bjässe och isfantom från Kemorovo.
Truppen bågnar nu av 16 världsmästare, som totalt har tagit 53 VM-guld tillsammans. Spelare för spelare har knappast någon klubbtränare i bandyhistorien haft ett bättre material att jobba med. Och om kraven var högt uppskruvade förut är de om möjligt ännu högre nu.
Till och med en erfaren tränare som Thony Lindquist erkänner att han känner av det.
– Ja för f-n, varje dag. Vi spelade 7–7 mot Kazan i ryska cupen i förra veckan, efter ledning med 5–1, och då var det inte glatt kan jag säga. Då kommer glåporden, om att man är svensk, och buandet. Och ledning och sponsorer vill såklart att man ska vinna varje match, de har ju pytsat in en hel del slantar i det här.
• Hur hanterar du det?
– Ibland känns det tufft, men samtidigt har jag själv valt det. Man måste vara beredd på att rätt som det är kan det vara finito, och då är jag varken den förste eller den siste som får gå.
Thony Lindquist har varit huvudtränare i Ryssland förut, i Kazan, och vet hur den ryska kulturen fungerar. Han trivs trots allt ändå väldigt bra med sitt jobb.
– Jag älskar den här sporten, och nu får jag jobba med bra spelare i en miljö där vi har den bästa isen i världen, den bästa hallen i världen och ett fantastiskt gym. Hade jag inte tagit det vet jag att jag hade ångrat mig, jag tycker om det här.
Tittar man på vilka offensiva spelare som Thony Lindquist förfogar över, ni kan se listan här intill, så skulle man kunna tro att det var ett självspelande piano. In med dom på isen bara så ordnar sig allt.
Nu är det inte riktigt så enkelt, inte ens för Dynamo Moskva. I Champions cup blev det förlust mot Edsbyn och i den ryska cupen har inte laget imponerat, trots att man toppar sin grupp. Thony Lindquist beskriver hösten som ett sökande efter spel och roller.
Det är tydligen inte helt oproblematiskt att coacha världens bästa bandylag. I vissa matcher har han provat att spela med olika femmor, på hockeymanér, där alla fem offensiva spelare byter samtidigt, för att ge alla speltid.
– Alla vill ju spela och vi ansvariga måste se till att spelarna är någorlunda nöjda över tid. Samtidigt vill jag gärna ha en kärna som man kan luta sig emot när det blåser.
– Sen är det lite av en kulturkrock med olika spelstilar som möts, det är inte som att träna ett svenskt lag. I Ryssland är det mer NHL och rakt på mål, men det är inte många gånger på en match som det finns dom ytorna. Inte för oss, vi måste ständigt stångas mot lag som backar hem, alla vi möter är livrädda för att vi ska kontra på dom.
I årets upplaga av World cup kan bredden i Dynamo Moskva mycket väl bli det vinnande vapnet. Slutsegraren måste nämligen klara av en kvartsfinal, semifinal och final på samma dag.
– Det är tungt såklart. Men om vi lyckas ta oss till lördagen har vi ändå ett bra schema med lång vila mellan matcherna, säger Thony Lindquist.
Säg så här: Om Dynamo Moskva INTE tar sig till lördagens slutspel kan nog Thony Lindquist se sig om efter ett annat jobb.
Han är tjänstledig från bandygymnasiet i Sandviken fram till sista april. Vad som händer sen? Det vet han inte. Som tränare för världens bästa bandylag kan man inte ta någonting för givet.