Även när det har gått några år sedan senaste romanen brukar Claes Hylingers namn dyka upp här och var i tidningar och på sociala medier. Han är en favoritförfattare för många och inspirerar andra skribenter med sin till synes lätta stil. Som inte alls låter särskilt lätt när författaren själv beskriver hur hans romaner kommer till.
Claes Hylinger har ett ord för sitt arbetssätt:
– Petnoga. Och stilen och tonen är det viktigaste. Jag sitter här hemma, jag behöver ha mina bokhyllor omkring mig när jag arbetar. Att sitta på ett hotellrum och skriva är okej, men sedan måste jag hem och göra det färdigt.
Han växte upp i Göteborg som son till en ingenjör och en hemmafru. Läste franska och litteraturhistoria på universitetet och intresserade sig särskilt för den franska modernismen och surrealismen. I Göteborg har han bott kvar och staden utgör en viktig miljö i hans böcker.
Men Paris blev hans paradis. Dit reser han ofta och där har han också studerat och bott i korta perioder. Ännu ett band till staden fick han när han upptäckte patafysiken; en fiktiv vetenskap som hittades på av den surrealistiske föregångaren Alfred Jarry, och som definieras som en vetenskap om ”de inbillade lösningarna”.
Claes Hylinger gick med i det Patafysiska Kollegiet i Paris, med författare som Eugène Ionesco och Boris Vian som medlemmar.
– Det var en epok då, särskilt på 1950- och 1960-talen, då det slog gnistor om det. Det märks i de gamla tidskrifterna, de var lysande. Det är väl inte riktigt på samma sätt fortfarande, men jag är ändå med.
Resor och miljöer har alltid spelat en roll i hans berättelser. Men den egna bokhyllan är ett minst lika viktigt ramverk, och han tänker någon gång bli färdig med en essäbok som utgår från hans favoritförfattare. De är i stort sett desamma som i hans ungdom: Samuel Beckett, Gunnar Ekelöf, Marcel Proust och Robert Louis Stevenson.
Men också verket Tusen och en natt, som en gång var anledningen till att han började läsa arabiska på universitetet, har varit viktigt. Och Evert Taube, vars vistexter han kallar genialiska.
– Man kan säga att de är pastischer på sjömansvisor, men han berättar en historia på ett sådant fantastiskt sätt, och ju närmare man tittar på dem desto mer imponerad blir man, säger Claes Hylinger.
Han har intresserat sig mest för lättare musik, förutom Taube är Sinatra en favorit. Med tiden har de musikaliska vyerna vidgats.
– Sedan jag träffade Elisabeth för snart 20 år sedan har jag förstått att det finns mycket annan musik, säger han med ett litet skratt. Och operor – hon har ju varit operasångerska.
Resorna, platserna och litteraturen har varit de största inspirationskällorna. Han har oftast rest ensam, men inte fört någon eremittillvaro.
– Är man alldeles ensam surnar det så småningom. Ofta har det varit så att jag och mina kamrater har setts i Paris. Vi har ringt varandra och sagt, är det inte dags nu? Nu åker vi ned!