Detta är naturligtvis ohållbart och situationen kräver en hjälte. Situationen kräver att en av oss agerar lite vuxet.
I dag till exempel lekte Emanuel med ett svärd som han stack genom alla fem handtagen på kökslådorna. Uppifrån och ner. På så sätt kan man öppna alla lådor samtidigt och det såg ju kul ut och för att visa att jag inte var surig flinade jag bara uppskattande.
Han började jucka svärdet fram och tillbaka om och om igen så att allt lådinnehåll gled omkring med ett mycket skramligt oljud som följd. Jag sade ingenting. Jag tittade på med intresserad min. Jag tänkte minsann inte balla ur och bli arg.
Efter ett tag blev han uttråkad, tittade bort men fortsatte rörelsen ändå. Jag återgick till min tidning och tänkte han slutar väl snart. Efter typ två minuters skramlande vaknade jag liksom plötsligt till och skrek med gäll röst att han måste sluta. Från noll till hundra på en sekund liksom.
– Varför sade du inte på en gång att jag skulle sluta i så fall? undrade han leende. Viss om att han just vunnit dagens kamp.
Svaret på hans fråga är ju att jag egentligen tycker att han får skramla mer än två minuter. På andra årstider än hösten! Jag vägrar vara en intolerant surgubbe och jag vill verkligen att min son ska få utlopp för sin kreativitet och uppfinningsrikedom utan att bli vingklippt av en fånig tillsägelse.
Jag klarar skramlet på hösten också. Ett tag. Men man ska ha vett att sluta innan det blir olidligt. Hur min son ska kunna veta var gränsen för soppslevs-äggskärare-kapsylöppnare-degkroks-skrammel går hos en vuxen vet jag inte. Eller vuxen och vuxen förresten? Hela denna uppfostringsmetod grundar sig ju i min egen barnslighet såklart.
Men Gud vilken dålig far jag är i så fall!
När Emanuel blir stor kommer han kanske inte minnas att jag lät honom skramla, spruta vatten, kasta äpplen etc. utan bara komma ihåg att jag röt obehärskat på höstarna.
Eller kanske inte. Kanske är det ett perfekt sätt att lära honom att allt är OK. Testa allt. Men ibland har folk ologiska sätt att säga ifrån. Eller kort och gott – ibland, min son, driver du folk till vansinne.
Nåja, snart är ju hösten slut och då lägger vi ner stridsyxan hoppas jag. I morgon är det en ny dag och då ska jag försöka vara den vuxna.
FREDRIK NILSSON