När GD träffade Peter Johansson i våras hade han varit nykter i en dryg månad och fick hjälp på Gävle beroendemottagning.
Dagens efter artikeln publicerades satte han sig på cykeln och trampade iväg till Birka halvvägshus i Bomhus där han skulle genomgå en behandling enligt tolvstegsprogrammet.
– Jag kommer ihåg den dagen så väl. Det kändes som den längsta cykelturen i mitt liv. Det var blåsigt och kallt och känslan av skuld, skam och förnekelse var väldigt stark.
Till en början hade han svårt att ta till sig behandlingen. Det skulle ta åtminstone 14 dagar på hemmet innan han fullt ut klarade av att erkänna för sig själv att han faktiskt är alkoholist.
– Att erkänna ”Du är maktlös inför det här” – det var ett jättestort steg för mig. När man missbrukar vet man att det egentligen är åt helsike det man håller på med. I dag har jag kraften och friheten att välja, säger han.
I dag går han på så kallad eftervård vilket innebär träff varje söndag på Birka. Dessutom går han på gruppmöten flera gånger varje vecka. Åtminstone borde han det, men han erkänner att han har ”fuskat” den senaste tiden. En tuff period med kronisk smärta och trötthet har tärt på krafterna och han har undvikit sociala sammanhang.
– För ett år sedan hade jag självmedicinerat med alkohol för att slippa värken och tröstlösheten, säger han.
Eftersom han är fast besluten om att förbli nykter är det inget alternativ i dag. Men det har varit riktigt nära att han tagit ett återfall när självkänslan varit i botten.
– En kväll tog jag på mig ytterkläderna för att gå ut på krogen. Men jag hade ändå någon inre kraft som sa ”nej”. Så det var bara att gå in, ta av kläderna och fram med den här boken, säger han och viftar med handen.
Där håller han boken om tolvstegsprogrammet som han fick när han flyttade in på Birka. Sidorna är fulla av färgglada markeringar med överstrykningspennor och anteckningar i marginalen.
– Lever du efter vad som står här har du stora möjligheter att hålla dig nykter, säger han.
Dagen därpå gick han på möte och berättade för övriga deltagare om hur han vacklar. Som alltid blev det en befrielse – både att dela med sig och att lyssna på andra med likadana erfarenheter.
– Jag har inte varit ärlig med hur dåligt jag har mått. För mig har det alltid känts som ett svaghetstecken att sitta och klaga. Efteråt kom några fram till mig och sa ”Äntligen”. De hade märkt att jag inte berättat allt tidigare.
Hans värsta rädsla är att falla tillbaka i missbruket igen och göra nära och kära besvikna på nytt. Att han vågade kontakta Gävle beroendemottagning för snart ett år sedan är ett beslut som han aldrig har ångrat.
– Man tror att man är själv och att det inte finns hjälp. Men det gör ju det.
Peter Johansson, som GD skrev om i mars, är fortfarande nykter.
Anna Höglund
