Det var stängda dörrar efteråt i SAIK-lägret, men vidöppna i försvaret på isen under den andra halvleken.
Igen.
På annandagen blev 5–2 till 5–5 och 6–5 till 6–6 mot Västerås SK.
Men det här var värre. Det här var ett sammanbrott. Det här var kvällen när de regerande svenska mästarna ledde med 4–1 mot lilla Gais, och med 5–3, och med 6–5 – men alltså förlorade med 6–8.
Jag har inte läst in mig på Gais totala bandyhistoria, men det här måste hamna högt upp på alla topplistor.
Och bakom fyra av målen, framför allt det där sjunde – Magnus Muhrén.
Det är alltid lika konstigt att se en stora spelare i en främmande klubbs dräkt.
Som Magnus Muhrén.
Och sätter man igång en diskussion om tidernas störste SAIK-spelare kommer man att snacka i timmar...och till slut kommer det att handla om Muhrén och Stefan "Pumpen" Andersson.
Men den krönikan får skrivas nån annan gång, för bara en av de här stora spelarna har låtit pensionera sig.
Den andra härjar fortfarande fritt, och hade stor del i att Gais alltså vände och skrällde mot SAIK i Göransson arena.
Magnus Muhrén, fortfarande en magiker på en bandyis. Fortfarande sevärd.
Och fortfarande en vinnare.
En enda autografjägare, en ung tjej, stod och väntade utanför Gais omklädningsrum. Farmor hade varit tydlig, den där nr 13 i Gais skulle skriva. Jag fixade en penna – Muhrén skrev en, två, tre stycken.
...det var nästan så jag bad om den där tredje, för egen räkning.
För SAIK var dock förlusten svidande och smärtande. Det här var fjärde matchen med nya tränartrojkan, som slagit Gais borta, Motala hemma, men som fick nöja sig med 6–6 mot Västerås SK i onsdags.
Nu måste 6–8 mot Gais räknas som den värsta förlusten av de sex man laget noterat under säsongen. Att tappa bort en ledning i andra halvlek mot ett lag som ligger näst sist och att släppa in sju (!) mål i andra halvlek – det är sånt som tränare sparkas för.
Nu är den rockaden redan genomförd.
Nu är det herrar Zeke Eriksson, "Dino" Söderholm och Henrik Hagberg som får vaka ut slutet av 2012 med en krackelerande lag som gemensamt problem.
...och straffskyttet. I går missade både Erik Petterson och Christoffer Edlund i första halvlek. SAIK har bara gjort sju mål på 15 straffar.
Och det värsta av allt är att de tre vise männen i SAIK-ledningen just till den här matchen hade förändrat SAIK:s spel för att täta försvaret. Den triangel som mittfältarna bildar i SAIK var vänd, så att två var mer defensiva och därmed skulle täppa igen ytan framför den egna backlinjen.
Det såg ut att fungera fullt ut i den första halvleken, och en bit in i den andra, i en match som länge var intetsägande – men som i slutet blev ödesdiger.
Men SAIK orkade inte.
Fysiken brast, och koncentrationen försvann, och de enkla misstagen blev fler och hela försvarsspelet luckrades upp och gav till slut oväntade och rent otäcka ytor för Gais.
Det undgick inte Magnus Muhrén och hans Gais som trots en rad förluster i täta matcher inte ville ge upp.
Inte ens här, i Göransson arena.
Inte ens här, mot Sandvikens AIK.
Det var starkt, oerhört starkt – samtidigt som SAIK visade sig oväntat, men skrämmande, svagt.