Han fick stå länge, länge och prata med släkt och vänner efteråt, samtidigt som SAIK-spelarna stängde in sig i omklädningsrummet.
Och där har ni också anledningen till att familjen Muhrén kan vara på väg hemåt igen efter snart två år i Göteborg. Närheten till mor- och farföräldrar är viktig för en barnfamilj.
Men tro inte att Magnus Muhrén i så fall kommer hem för att slå sig till ro. Hjärtat bultar fortfarande för bandyn, kroppen är så hel den nu kan vara hos en 38-åring och motivationen finns där fortfarande.
• En comeback i SAIK, är det realistiskt?
– Det vet jag inte. Allt jag vet är att jag vill fortsätta spela bandy, sen får vi se vad SAIK säger i så fall. Det blev väldigt fel när jag lämnade, men jag själv hade en del skuld i det också, jag mådde inte bra då.
Magnus Muhrén var en dominant på isen, som i fornstora dar, när Gais vände underläge 1–4 till seger med 8–6. Sju mål (!) på SAIK, på en dryg halvtimme. Och Muhrén själv assisterade till fyra av dem.
– Nu mår man bra, skrattar han. Men det är klart jag lider lite med dom också, jag vill inte att det ska gå illa för SAIK.
• Hur tror du en SAIK-spelare mår efter en sån här chock-förlust?
– Det måste vara tungt, det är stora krav och de borde egentligen ligga högre upp. Men de släpper in för många mål, det är där felet ligger och det måste de åtgärda.
• Har du något bra recept?
– Nä, det är svårt att få den överblicken när man spelar själv. Allt jag kände var att det fanns väldigt mycket ytor att spela bandy på och det var lätt att komma till målchanser. Det känns inte som det finns någon riktig naturlig ledare på isen heller efter Daniel Berlin.
Magnus Muhrén tror ändå att SAIK reser sig, förutsatt att de får ordning på sitt försvarsspel. För offensivt finns det kvaliteter.
– De pumpar på bra emellanåt och vi får slita för att hänga med. Sen gjorde vi mål på våra chanser också, det har vi inte lyckats med tidigare i år.
SAIK försökte med en ny uppställning på mitten, där två mittfältare säkrade hemåt – i syfte att stänga ytorna framför backlinjen på ett bättre sätt. Men efter åtta insläppta mål kan man knappast kalla det succé.
SAIK föll ihop som ett korthus i andra halvlek, precis som i annandagsbandyn mot Västerås.
– Ja, känslan sista kvarten var att SAIK var tröttare än oss, och att vi var kompaktare som lag. Så är det i alla lagsporter, man måste hålla ihop laget för att lyckas.
Jublet i Gais omklädningsrum var öronbedövande när spelarna firade vad som måste vara klubbens största seger någonsin.
SAIK slickade såren bakom stängda dörrar.