Gun-Britt Eriksson har alltid tyckt om att handarbeta.
– Ända sedan jag var barnflicka när jag var 14 år och stickade en tröja till den sexårige pojke som jag hade hand om. När mina barn var små, jag sydde allt åt dem.
Sedan fyra år är hon pensionär och har fått mer tid för sin hobby. För sex år sedan gick hon en kurs i pärlbroderi, något hon fortsatt gå på en gång i veckan sedan dess.
I arbetslampans sken vid skrivbordet visar hon hur hon med nål, tråd och små, små pärlor pillar ihop en klocka.
Med pärlor har hon också gjort dukar, smycken, ibland ihop med makramé, klätt ljuslyktor och julkulor.
Vid arbetsbordet visar hon också japanskt broderi, en teknik som hon gjort flera tavlor i. Med en speciell nål trär hon det skimrande, krusiga garnet fram och tillbaka över det uppritade rosenkronbladet, ner genom tyget så att det fastnar på baksidan, upp och över till kronbladets andra sidan, genom tyget och tillbaka.
Hon handarbetar varje dag, men det är ingen ensam sysselsättning.
Fyra dagar i veckan är hon på olika handarbetsträffar och kurser med kompisar som delar intresset. De byter tips och idéer och har kul ihop.
Mönster till gästrikevantar fick Gun-Britt Eriksson av en handarbetsbekant och började sticka i år. Hon är redan inne på tolfte paret. De halvmeterhöga dockorna som står på ett bord i vardagsrummet har hon tidigare lärt sig av en annan vän att göra och nu har hon beställningar.
Virkar och syr gör hon också, väskor och dockkläder bland annat.
Någon favoritteknik har hon inte.
– Det jag sätter mig och gör, det tycker jag är roligt.
Hon ger bort och säljer, men allt hon gör fotograferar hon och sparar som sitt arkiv.
Gun-Britt Eriksson lär sig gärna nya tekniker. När en kursledare frågade om de ville lära sig att påta, en stickteknik, nappade hon direkt. Hon går efter en hemmagjord påtbräda i form av spikar i en träbit där en halsduk växer fram.
Kritor, färg och penslar har hon ännu inte börjar med, men hon drömmer om att måla.
– Jag är så otroligt fascinerad av himlar. Tänk om jag kunde måla dem.