När vi kommer på besök på tisdagen pågår redan ett födelsedagsfirande. Det är en granne till Kerstin som fyller 90 år. Men Kerstin har väntat på oss och går gärna med till sin lägenhet.
Där har hon plockat fram ett urklipp ur Gefle Dagblad som handlade om att även de som bor på äldreboende får dricka alkohol. Där berättade Kerstin och hennes grannar att de ibland dricker ett glas vin till maten. Nu är hon lite bekymrad över att inte hela tidningen finns kvar. Hon har läst Gefle Dagblad under många år men nu ser hon för dåligt.
Kerstin är född och uppväxt på en bondgård i Floda i södra Dalarna. Där var hon yngst av tre syskon. Hennes bror tog så småningom över gården och den finns fortfarande kvar i släkten.
Kerstins pappa var riksdagsman och reste runt mycket i länet. Hon brukade vara chaufför.
– Jag fick ta körkort och det var ovanligt att flickor gjorde då, säger hon. Alla stirrade på mig när jag kom och körde.
Hon valde att utbilda sig till modist och fick åka tåg till Avesta.
– Man måste utbilda sig under tre säsonger innan man var färdig, säger hon. Många av flickorna som gick var yngre så jag blev nästan som en lärare för dom.
Så småningom hamnade Kerstin i Gävle och där träffade hon sin blivande man. De gifte sig och fick fyra barn.
I 25 år ägde och drev hon Ellen Grees modeaffär där hon sålde sina hattar. Affären låg på Södra Kungsgatan och familjen bodde ovanpå. 1959 brann huset och familjen flyttade då till en villa i Stigslund och affären till det som i dag är Wasahuset på Nygatan.
Hon berättar hur roligt det var när Furuvik varje sommar ordnade en hattparad där hattarna skulle vara gjorda av blommor och blad.
– Jag fick första pris för en storbrättad hatt av grässtrån som min dotter bar. Den har hon kvar. En gång gjorde jag en hatt av mossa till mitt barnbarn. Den fick också pris. Jag saknar de somrarna.
Samma barnbarn utbildade sig senare till pilot och Kerstin berättar stolt att hon vågade flyga med honom. Det vågade inte hans mamma.
Kerstins make omkom i en bilolycka 1991 och sedan dess har hon levt ensam. Hon klarade sig själv i huset till hon var 98 år, då flyttade hon till Selggrensgården i Strömsbro. Här trivs hon och beskriver hur fint det är på sommaren då hon kan gå ut bland blommorna. Hon sitter med de andra i allrummet, men säger att hon mest tittar på numera.
Åldern då, 102 år?
– Inget särskilt. Det har blivit så bara, undan för undan.
Jag fick ta körkort och det var ovanligt att flickor gjorde då, säger hon. Alla stirrade på mig när jag kom och körde.
Med nylagt hår och vita pärlor runt halsen tar Kerstin Boman emot i sin lägenhet på Selggrensgården.