Tom Lauritzen föddes i Norge för 45 år sedan. Han har arbetat med djur i stort sett hela livet. Som 18-åring fick han jobb som hästskötare.
Senare blev han djurskötare på djuravdelningen på universitetet i Oslo, ett intressant arbete som han gillade och stannade kvar på i 13 år.
– Det var en avdelning med försöksdjur. En blandad avdelning med vilda och traditionella djur. Jag deltog också i fältarbete där vi bland annat jagade säl för märkning. Därefter lockade en tjänst som yrkesjägare i Sverige. Jag fick jobbet, som gjorde att vi flyttade från Norge till Norrtälje. Jag arbetade där i fyra år, till dess att vi flyttade med familjen till Forsbacka, berättar Tom.
• Varför blev just du verksamhetschef på Gävle FRK, tror du?
– Jag blev ponnypappa. Jag är mycket här i stallet när tjejerna sköter och rider sin ponny. När något behöver fixas brukar jag göra det. Allting som är trasigt fixar man och det som är helt låter man bli. Styrelsen frågade om jag ville bli verksamhetschef på 40 procent. Jag tackade ja och är nu här två dagar per vecka.
• Vad är ditt motto som chef på "Fältis"?
– Att bibehålla en bra stämning i stallet och bidra till att göra arbetsmiljön så bra som möjligt, både psykosocialt och säkerhetsmässigt. Säkerheten får man inte tumma på när man jobbar med stordjur. Att dessutom få en fin gemenskap för såväl personalen och hästägarna som rideleverna och de övriga medlemmarna. De ridande är våra kunder, vi säljer en tjänst, då är det viktigt att kunden blir nöjd. Nöjda kunder är ett mål för oss på "Fältis".
• Hinner du med mer arbetsuppgifter än kontoret?
– Absolut! Jag hjälper till med allt som behövs.
• Även i stallet och med hästarna?
– Ja, jag har ju vana vid stora djur.
• Ska du vara ridlärare också?
– Nej, det förtroendet ger jag våra instruktörer Cecilia Gustafsson, Cecilia Hansson, Tina Tillman och Emilia Dahlbom att sköta.
• Kan du rida?
– Jag kan sitta på en häst. Hästar är mysiga. Däremot har jag inte fastnat helt för ridsporten för egen del.
• Hela din övriga familj är svenskar och talar svenska. Du är norrman och talar fortfarande norska, varför?
– Jag försöker behålla mitt modersmål. Det händer att folk inte förstår vad jag säger = negativt. Men då man blir missuppfattad = positivt, för att man blir ihågkommen.