Ulf Olsson är taxichauffören som fanns där när inte vårdpersonalen gjorde det.
I går berättade Gefle Dagblad om den 92-årige mannen, som under förra helgen kommit till Gävle sjukhus med kraftiga bröstsmärtor och sedan blev hemskickad till Skutskär i taxi med diagnosen halsbränna. Det visade sig att han blödde från stora kroppspulsådern, som läckte. I dag finns inget längre att göra och mannen vårdas palliativt.
– Redan när jag hämtade mannen såg jag direkt att han var väldigt klen och dålig. Ändå kom han inte ut i rullstol utan bara i sällskap av en undersköterska. Han hade hala skor på sig och var dåligt klädd; det var ju väldigt kallt. Jag tänkte: ”Men vad är det här?”. Jag hade bara kört några hundra meter när mannen sa att han verkligen inte mådde bra. ”Det här går nog inte”, sa han. Han ville absolut öppna rutan, berättar Ulf Olsson.
Flera gånger frågade han mannen om det inte var bättre att vända tillbaka till sjukhuset.
– Men när vi nästan lämnat stan, då somnade farbrorn och det är ju inte alls ovanligt så jag reagerade inte på det.
Men väl framme i Skutskär kunde han inte väcka 92-åringen.
– Jag tog tag i honom men han lyfte bara lite på ögonlocket, det var allt. Så jag sprang in och hämtade hans fru i hopp om att han skulle vakna om han kände igen rösten. När han inte gjorde det ringde jag ambulans och sjukresor, och de sa: ”Vänd tillbaka så meddelar vi sjukhuset.
Ulf Olsson säger att det var en orolig färd. Mannen hostade blod.
– När vi kommer till akutintaget så finns där inte en människa som möter upp trots att de visste att vi skulle komma. Då springer jag in på avdelningen och det rum där alla sköterskor och läkare brukar vara. Jag vet att de inte tycker om det, men det struntade jag i. Jag ryade i att de måste skicka ut folk. Då var det två stycken som kom ut och tog emot mannen.
92-åringen fick så småningom rätt diagnos. Under hela förloppet ringde UIf Olsson flera gånger mannens fru för att berätta hur det gick.
– Jag kände att jag faktiskt gjorde det sjukvården borde ha gjort, men man är ju människa också. Kan man hjälpa en människa i en svår situation så gör man ju självklart det.
Ulf Olsson kör ofta sjukresor och säger att han tycker mycket om det.
– Jag tycker det är väldigt tillfredsställande att köra människor som kanske bara behöver prata en stund. Kanske är jag den enda människan de träffar den dagen. Det är bara att tänka sig in hur jag själv skulle känna om jag vore i den situationen.
Han säger att han efter händelsen funderat mycket på hur äldre människor behandlas i vården.
– Det känns inte roligt att bli äldre direkt. Jag är en hel del på Akademiska i Uppsala och där får jag och de patienter jag kör alltid ett otroligt bra bemötande. Jag vet inte varför det är så mycket svårare i Gävle.
Sofia Öhlander