Vi börjar med en siffra, men det kommer flera.
Publiksiffran. 15 009. På pricken! Otroligt. Visserligen var det någon vi visste, men ändå är det först när man ser att man trängt in en hela vasaloppsstart på vad som i vanliga fall är en grus- och snöfylld parkeringsplats som man förstår vidden, bredden, höjden.
15 009. Exakt.
Aldrig har så många sett idrott i Gävle tidigare. Inte ens på Gunder Häggs tid, som bäst kom 9 333 en julikväll 1942; inte på ishockey; inte på fotboll; inte på bandy; inte på nånting som jag kan komma på.
Alla var där...utom Leif Boork.
Det var en sån vintermagisk idyll över Gävlebocken Arena, att jag blinkade till vid något tillfälle och absolut tyckte att jag såg nummer 6 och Tord Lundström på isen i den där klassiska Brynäsdräkten med Bockens på ryggen.
Jag älskade allt, från första stund. Från de snötyngda granarna i bakgrunden, till ljuset som gav sköna spelarskuggor på isen, till ljudet av dova applåder när Brynäs klarade det sista viktiga box play-spelet, till de fyllda läktarna som verkade växa ända upp i stjärnhimlen.
Ni får kalla mig sentimental eller okritisk, men i kraft av mina dubbla långkalsonger går jag inte att rubba – det här var en upplevelse för idrottslivet. Det slår ut mycket, och framför allt vet jag att jag aldrig kommer att få vara med om något liknande.
Inte här. Inte i Gävle.
Från 15 009...ända ned till noll. För rätt ska vara rätt. Med "Honken" skadad var det den i torsdags så darrige Robin Rahm som stod i Brynäsmålet – men nu med ett hela annat målvaktsspel frös och bevarande resultatet till 3–0.
Får man inte självförtroende av sånt, får man det väl aldrig.
I alla minusgrader var det också välbehövlig hetta under Brynäs retrotröjor. De två inledande målen i den första perioden kom exakt när de behövdes; för att värma publiken, och för att belöna hemmalaget som jobbade hårt för att erövra den motsträviga isen.
1–0 genom Jonas Nordquist, som var petad bara för nån vecka sedan, efter 12,16.
2–0 fyra minuter senare genom ett mål som bara var så retro så det verkade regisserat. Elias Lindholm tog sats, lurade ut Timrås målvakt Daniel Bellissimo – och rundade målet som man gjorde på den gamla goda tiden när målvakter simmade lite överallt. Andreas Thuresson fick slå in tvåan.
Timrå hade sina chanser, små och stora, men Rahm var faktiskt mycket bra. Att han och Brynäs räddades av en gammeldags gonggong, i den tredje perioden när Timrå pressade på i ett power play, var bara som det skulle. Då gick signalen...för sidbyte!
Jag hade tänkt skriva att resultatet i den här utomhusmatchen inte var det viktigaste med kvällen och så var det väl – men på nåt sätts knöts hela det här fantastiska hockeyåret ihop nu. För segern, samtidigt som Färjestad och Linköping förlorade gjorde att Brynäs klättrade förbi Linköping upp till femte plats och nu skuggar fyran Färjestad (som dock har en match mindre spelad).
Och det tål att påpekas. Brynäs har nu efter 32 omgångar 53 poäng. I fjol efter 32 omgångar hade man...53 poäng.
...jag hoppas dock verkligen inte Brynäs brände iväg den där backen som man faktiskt numera vansinnigt behöver med det där överdådiga fyrverkeriet som aldrig verkade ta slut före nedsläpp.