Pernilla, som är frilansfotograf, gjorde ett jobb för Aftonbladet och fick flyga helikopter. Hon började fundera och kom på att hon ville lära sig flyga just helikopter. Men när den planerade kursen i Gävle ställdes in blev det vanligt privatflygarcertifikat i stället. Det var 2009 och nu tre år senare har hon sitt bevis på att hon får flyga enmotoriga plan, i det här fallet den Cessna som finns hos Gävlebygdens flygklubb på Rörberg.
– Jag var lite slö därför tog det tid, säger Pernilla. Jag gjorde teorin först, sedan började jag flyga. Det vanliga är väl att man blandar.
Hon berättar att teoriböckerna vägde sex och ett halvt kilo och att teorin var svår. Men nu sitter den. Flygningen sitter också, det gjorde den nästan på en gång.
– Egentligen är det inte svårt att flyga, säger Pernilla. Största problemet är att lära sig landa.
Hon liknar flygutbildningen med att lära sig köra bil. En flyglärare sitter med och planet har dubbelkommando så läraren kan när som helst ta över flygningen.
Den som ska flyga upp måste ha minst 45 flygtimmar bakom sig, Pernilla hade 60. Tio timmar ska man ha tillbringat ensam i luften, minst.
– Jag var väldigt nervös innan jag skulle flyga själv första gången. Men det var inte så farligt. Min flyglärare sa, att du blir lugn när du kommer upp, och precis så var det.
Hon säger också att det var större att kunna landa själv än att flyga själv.
Själva uppflygningen påminner också om en uppkörning för körkort, bara mer omfattande och tidskrävande. Den första uppgiften var att beräkna en flygning från Rörberg till Mora där hon skulle hämta två personer och flyga hem dem till Rörberg. Det gällde att göra färdplanering och bränsleplanering för resan.
Sedan fick Pernilla flyga tillsammans med uppflygningskontrollanten till Borlänge och landa genom att göra en studs och gå, vilket betyder att man stiger direkt efter det att hjulen tagit mark. Att det blev just Borlänge beror på att det är en kontrollerad flygplats. Under vägen tillbaka fick Pernilla visa att hon behärskade alla olika moment i en flygning, göra branta svängar och samtidigt klara av att hålla höjden, flyga med så låg hastighet som det bara var möjligt. Inspektören drog också av gasen för att simulera ett motorstopp.
– Då fick jag gå igenom nödchecklistan och se ut ett lämpligt fält att nödlanda på, förklarar hon.
Hon fick göra flera landningar på Rörberg där det gällde att sätta ner planet efter ett tänkt dike.
– Jag var lite nervös, men kände att jag skulle sätta landningen, säger Pernilla. Då sprang det upp fyra rådjur på banan så det var bara att avbryta och göra om. Men det gick bra.
Nästa steg i flygningen är att ta mörkercertifikat. Då krävs ingen ny uppflygning bara ett antal timmar med lärare.
– Att se både sol och måne och samtidigt den upplysta landningsbanan är en upplevelse som är värd hur mycket som helst. Sådana dagar är helt fantastiska, säger Pernilla och skrattar lyckligt.
Lotta Hildingsson