Vi lever i superhjältarnas tidevarv. De trikåklädda uppfinns på nytt hela tiden. En film som piffar upp gamla folkliga trotjänare som ”Tomten”, ”Tandfen” och ”Påskharen” och dessutom låter dem sammanstråla och slåss gemensamt mot en mörk kraft som hotar hela världen borde ju vara en given succé. Stundtals är det också rätt kul att se hur det ser ut när Tomten och de andra goda krafterna kämpar på, bakom kulisserna på Nordpolen.
Men inför ”De fem legenderna” har filmskaparna brainstormat enligt mottot ”Alla ska med”. Det sinkar historien i början då det krävs alltför många introduktioner innan fajten mellan de goda och den onda och hans nattmaror äntligen kan ta fart på allvar. Sedan blåser de på i halvhysteriskt tempo, utan chans för publiken att vila mellan varven.
Budskapet är att det är viktigt att aldrig sluta tro och visst, det här är en barnfilm och det snart är jul och jag fattar att det ska vara ”fint”.
Men mot slutet börjar det kännas tveksamt att upphöja de här sagofigurerna till religiös nivå och driva tesen att förlorad tro på påskharen skulle släcka ljuset i ett barns själ.
Jag minns det i och för sig som ett trauma när jag som liten insåg att tomten inte fanns, men det berodde inte på förlusten av den skäggige mannen i sig, utan på att alla vuxna i min närhet i åratal konspirerat för att dölja att det var morfar som klädde ut sig. Bara som en vink alltså, till föräldrar som funderar på att ta med sina barn på denna hjärntvätt.
Vissa filmer som färdas globalt funkar ju också mer eller mindre bra i olika kulturer. Karaktären Jack Frost känner vi ju som Kung Bore i Sverige och att byta ut gamle John Blund mot den amerikanske kusinen Sandmannen känns bara onödigt slappt. Däremot blir det ju ofrivilligt komiskt att skurken, den hemska mörkermannen, har blivit döpt till Beck.
Miranda Sigander