Det är lätt att para ihop ordet ”gammal” med en rad andra adjektiv i kategorin ”grinig”, ”bitter” och ”sur”.
Så när Mikael Wiehe, 66 år, nu släpper albumet ”En gammal man”, hans första studioalbum sedan 2010, förväntar man sig något minst lika misslynt som generationskamraten Ulf Lundells ilskna ”Rent förbannat” från tidigare i höst.
Lägger man därtill fortsatt borgerligt styre, krig på Gazaremsan och allt större sociala problem till följd av finanspolitiskt tumult både här och där, ja, det blir helt enkelt svårt att se Mikael Wiehe, med sin i stort sett osvikliga vänsterkompass, som allt annat än både bitter och rasande.
Men det är han inte. I stället är ”En gammal man” en förvånansvärt glad och bejakade skiva. Och när vi hälsar på i arbetslägenheten i Malmö sitter upphovsmannan i soffan och – myser.
– Jag är inte sur. Jag är inte heller förbittrad. Däremot kan jag bli jävligt arg emellanåt på saker som jag tycker är fel. Men jag har ju det bra. Jag har ett arbete som jag trivs oerhört mycket med och jag gör saker som jag tycker är väldigt roliga, säger han.
Så när det var dags för ett nytt album bestämde sig Mikael Wiehe för att helt enkelt göra en skiva ”som skulle vara lite positiv, lite munter”, som han själv säger.
– Förra skivan, ”Ta det tillbaka”, där var jag jävligt ilsken, och plattan innan dess, ”Sånger från en inställd skilsmässa”, den var nog inte så jävla glad den heller. Men om man tar alla de här tre skivorna så får man nog en ganska bra bild av hur jag är som person.
Mikael Wiehe har arbetat som artist i över 40 år. Han har spelat progg, proklamerat politik, programmerat syntar och arbetat med minutiösa studioarrangemang. Den här gången fick det bli mer spontant, något som också påverkade skivans grundton.
– Vi spelade in 16 låtar på sex dagar, valde ut de tio bästa, och så var det klart. Jag sjunger allt direkt nu. Man kan göra det på en massa olika sätt, men jag är ganska förtjust i att göra det live i studion.
Nu är det inte så att skivan består av ett blint trallande över tillvarons förträfflighet. Wiehe knyter näven på flera håll.
Albumet rymmer också ett par ömma kärleksballader, samt en avskedssång till en bortgången vän (som inte är Björn Afzelius, poängterar Wiehe).
– Jag kan skriva sånger nu som jag inte hade kunnat skriva för 50 år sedan. Man ser annorlunda på sin omvärld, möjligen på samhället, men kanske framför allt på sig själv när man är 65 jämfört med när man var 25.
– Det har nog kommit lite acceptans med i spelet. Jag accepterar både mig själv, och hör och häpna, andra, tillägger han.
Och på omvärlden?
– Det kommer ett valår till. Jag har mycket på lager i det här muskedundret. Jag hoppas slippa skriva en till platta om inställda skilsmässor, men en ny politisk skiva har jag väldig stor lust till.
Mikael Wiehe mulnar.
– Det finns enligt min mening mycket man kan tala om, alltifrån internationell politik till splittringen av Sverige. Men vi håller där.
Arvid Jurjaks/TT Spektra