Veckans läsning var istället, bland annat, en sida i Dagens industri, där ingressen lyder:
"En djärv ekonomisk satsning från Växjö kommun och fem lokala idrottsföreningar har följts av osannolika sportsliga framgångar."
Jag läste, och det var intressant – och jag vet också att det som hänt i Växjö också har varit en långbänk som till slut har nått en handlingsplan som till slut har hamnat som spadar i marken.
Det gäller bara att inte ge upp.
Likheten med Gävle är slående; ett jätteprojekt vid Strömvallen, en mindre begåvat vid Strömvallen, några år – och så en ny, uppdaterad idé som visar sig ha två ben att stå på.
Dels en fotbollsarena på Sätraåsen, och självklart en lösning på den fotboja som Strömvallen är på fortfarande allsvenska Gefle IF.
Bland en hel massa intressant, jag håller inte med om allt men det spelar ingen roll för debattens fokus är att flytta fram positioner, släppte Arbetarbladets Bodil Juggas plötsligt taget och klev in i ämnet.
Med en spalt som för mig var en besvikelse, och där jag utan en enda högskolepoäng generat vred mig vid kaffekoppen.
Men jag är aldrig omöjlig. Jag ger alla en ny chans.
Jag förvånas dock över att Bodil Juggas, som så snyggt och hedervärt har stridit för att bevara Strömvallens läktare (salut, champagnekorkar – jag har gratulerat tidigare), helt plötsligt även tycker att konstgräset, bajamajorna, läktarramlet mot ån också måste bevaras.
Detta istället för att reflektera över den utredning som plötsligt bubblade upp till ytan, och som skulle ha begravts och glömts bort – och framför allt inte kopplats ihop med Sätraåsen. Den om vad man kan göra av Strömvallen, om man inte spelar fotboll där.
Fundera över den istället. Sånt är viktigare än att ligga och bita sig fast i konstgräset. Allt kan ju inte bevaras, allt kan ju inte backas tillbaka till byggnadsåret – vi kan väl inte fylla Gasklockorna med gas igen, eller?
Bättre tänka värdigt, vackert och lite, lite vilt framåt, och bara vårdande bakåt.
Egentligen har övriga diskussionen fastnat i ett kommunalt ekonomiskt harakiri.
Jag tar det här lite förenklat, pedagogiskt – men faktiskt ändå korrekt.
Gävle kommun vill bygga en ny läktare på Strömvallen, troligen av enklare modell. Men kostnadsbilden är från 40 miljoner kronor och uppåt till alldeles för mycket.
Den konstruktionen kommer att innebära att Gefle IF får en fördyring av hyran. Men samtidigt inte några lokaler eller möjligheter att öka sina intäkter. Dyrare hyra – samma lön. Man sitter i en tvåa med kokvrå, men får en trea med balkong (mot ån).
Detta därför att varenda (nästan) beslutsmässig politiker i Gävle har fattat ett beslut, och i den egna självgoda spegeln vet mer än de professionella spelarna på den fotbollsekonomiska marknaden.
Man kan berätta det här för varenda människa man möter, och ingen förstår något alls.
Men från beslutsfattarna hörs talkören: vi har bestämt så här, så då måste det bli så – och i bakgrunden hörs applåder från såna som störs av ifrågasättande åsikter.
Samtidigt finns hela den ekonomiska möjligheten, parallell med en utveckling av Gävle på en annan marknad, inom läs- och räckhåll.
Jag tror många vill. Jag tror många kan. Men ingen vågar.
Oengagemangets våta filt ska egentligen kväva debatt och intresse varhelst det blossar upp.
Men jag ber att få återkomma i ämnet. Alltid...samlad. Sansad. Seriös. Stissig.