Där satt den! Jag förlåter Ben Affleck, min gamla ”spottkopp”, för det mesta han gjort tidigare. Här är han nämligen fullvuxen, skäggig, trovärdig och smått fenomenal i dubbel bemärkelse, som regissör och förvaltare av huvudrollen. Han har skapat en thriller precis som den ska vara, upptriggande till en infernaliskt spännande upplösning.
Sannerligen fällde jag också en liten tår, kanske mest för att det är en dramatiserad händelse med verklighetsbakgrund från ambassaddramat i Teheran som ledde till gisslankrisen 1979-80. Inte mindre än 444 dagar satt över 60 amerikaner fast i Ayatollah Khomeinis revolutionsstyrkors våld och president Carter visste varken ut eller in. Han hade ju gett den avskydde shahen en fristad.
Affleck har en Rambo-typ av mission impossible-roll, som CIA-agenten Tony Mendez som koncentrerar sig på de sex ambassadpersoner som lyckades fly och hade förskansat sig i Kanadas ambassad. Med mycken möda och besvär lyckas han övertyga CIA och Vita Huset om att hans idé om att fritagningen ska ske under träckmanteln av att ett kanadesiskt filmteam ska kika på lämpliga inspelningsplatser i Iran. Detta i förberedelserna för en (fejkad) science fiction-film som fått namnet ”Argo”. Bättre detta än att cykla in i stormens öga eller låtsas som de sex gömda var lärare.
Det är inte enbart Affleck som övertygar. Nej, veteranen Alan Arkins dräpande oneliners med Hollywood-sarkasmer är oemotståndliga. Som ”även goda nyheter är dåliga nyheter” och det har bara gått et halvår efter Johh Waynes död. John Goodman stortrivs i den väsande Arkins sällskap.
Som vår rubrik igår, Ben Affleck har tagit revansch på sina belackare, inklusive undertecknad.
”Argo fuck yourself” – i helskotta heller.
Stefan Andersson