Sandviken var en del av Högbo Socken på den tiden, i början av 1900-talet, när emigrationen till Nordamerika var som störst från trakten.
Utvandringen från Sandviken hade inte så mycket med jordbruk, missväxt och dåliga skördar att göra.
I stället berodde den oftast på dåliga konjunkturer inom industrin och främst då hos den stora arbetsgivaren Sandvikens Jernverks AB, sedermera koncernen Sandvik.
Runt 80 procent av dem som utvandrade ska ha haft anknytning till företaget.
Men det var inte enkom dåliga tider som fick invånare att vilja lämna Sandviken. Många blev tvungna att mer eller mindre fly dit efter att ledningen på Sandvikens Jernverk intagit en stenhård linje mot all slags socialism och facklig verksamhet.
Personer kunde avskedas om de deltog i första majtåg, andra tvingades emigrera efter upprepade hotelser och trakasserier på arbetsplatsen.
Totalt utvandrade drygt 2 000 personer mellan 1855 och 1927, främst från den nya centralorten Sandviken.
Nu ska deras ättlingar, enligt expertis vid emigrantinstitutet i Växjö, uppgå till kring 10 000 personer.
Antalet amerikaner med rötter från Järbo Socken är numera fler än dagens totala befolkning i Järbo.
En av emigranterna från Sandviken var Nils Dahlhjelm. Blott 17 år gammal reste han över Atlanten med sin bror Ivar i början på 1920-talet.
Systern Svea hade redan flyttat dit och bodde i Chicago med sin familj.
I USA gick Nils Dahlhjelm en maskinteknisk utbildning och lärde sig en närmast felfri engelska på nolltid.
Givetvis blev han också medlem i Klubben Sandviken of Chicago och var på plats när Fredrik Göransson, sonson och namne till grundaren av Sandvikens Jernverk, besökte klubben i november 1927.
Tre år tidigare, 1924, hade Nils Dahlhjelm fått amerikanskt medborgarskap.
Men han hade lämnat kvar flickvännen Karin Björnsson på hemorten. Via brevväxling fick Karin reda på att han hade trevligt umgänge med andra svenskar, främst Sandvikare, och att han jobbade hårt och ständigt längtade efter Storsjöns vatten.
Till slut lämnade Karin Björnsson hemmet på Kanalvägen för att återförenas med sin fästman. Nils och Karin gifte sig i Amerika och köpte tillsammans en bil av märket T-Ford.
Men den stora depressionen fick paret att vilja återvända till ”det gamla landet.” Banken där de sparat sina pengar gick i konkurs och de tvingades på nytt spara ihop pengar för att kunna köpa en båtbiljett hem.
Nils Dahlhjelm fick nytta av sina kunskaper i engelska när han vid återkomsten började jobba på jernverket som försäljare av rör till engelsktalande länder. Det var också han som skänkte den så kallade Chicagotrofén till Sandvikens kägelklubb, en pokal som än i dag delas ut vid en årlig bowlingtävling på nationell nivå.
Hemma i Sverige föddes dottern Ingrid.
Hon är i dag 70 år, heter Jansson i efternamn och bor i ett hus i Hemlingby.
Ingrid Jansson har fortfarande kontakt med sina kusiner i USA, faster Sveas barn och barnbarn.
I mitten på 1990-talet åkte hon och besökte dem i Chicago.
– Klubben Sandviken fanns kvar och hade aktiviteter tillsammans, säger hon.
Många svenskättlingar i Nordamerika fortsätter ha kontakt med vad de kallar ”fädernelandet”.
GD kunde i augusti berätta om James Eric ”Jim” Lunden som besökte sina släktingar i Sandviken. Hans förfader Erik Lunden hade utvandrat till Nordamerika på 1870-talet.
Jim Lunden var mycket stolt över sitt svenska ursprung.
– Vi har fått höra berättas så mycket om fäderneslandet, så det är intressant att komma hit och se hur det ser ut, sa han vid besöket hos släktingen Jhonas Danrud och hans fru Gunilla i Hedgrind i Sandviken.