Martha kuskar från stad till stad för att berätta om sin musik i allmänhet och sitt tredje album i synnerhet. Det betyder att hon är ifrån sin snart treårige son i många dagar och därför påminns extra mycket när hon hamnar i närheten av lekplatser och dagis och barnskratt flyger genom luften.
– Det får gå, det är ändå för hans skull jag gör det här. Anledningarna till att göra musik har förändrats. Nu vill jag att intresset för min musik ska öka så att jag har råd att ta med honom på mina turnéer, kunna köpa en fin turnébuss och kunna sova på bättre hotell, säger Martha Wainwright och hoppas att ”Come Home To Mama” ska ge henne allt det där.
Så suckar hon lite och återger några vanliga kommentarer och frågor från fans: ”Du borde vara mer känd” och ”Varför är din bror Rufus mer känd än du?”.
– Kanske har jag inte det där hämningslösa drivet, viljan att nå succé till varje pris. Kanske är jag för arg, svär för mycket och för svår att beskriva med några enkla ord. Men jag hoppas ju att det är just Martha Wainwright-stilen folk vill ha.
Hennes värld förändrades drastiskt för tre år sedan när mamman dog och det alldeles efter att sonen Arcangelo fötts för tidigt.
Kort därefter bestämde sig Martha Wainwright för att börja jobba så snart som det bara var möjligt. Hon hyrde en barnvakt för att under några timmar varje dag, kunna vara den hon var innan, en som skriver låtar, som hon uttrycker saken.
– Det fanns så mycket att säga, så mycket som måste ut. Det var väldigt känslosamt, många låtar fick mig att börja gråta, säger Martha Wainwright.
Hon bestämde sig, för sonens skull, för att inte bryta ihop. I stället släppte hon ut alla sina känslor när hon väl satt där i sitt arbetsrum.
– Visst blev det till en slags terapi. Det kändes verkligen bra. Och visst är det väldigt personligt, men jag är förtjust i det subversiva, det som rör om. Då ger det både mig och lyssnaren mer. Tror jag, säger Martha Wainwright lite försiktigt.
På skivan som producerats av japanen Yuka Honda tolkar hon den sista låten mamma Kate McGarrigle skrev, nämligen ”Proserpina”.
– Jag ser den som en stor gåva från henne till mig och min bror, Rufus. Och som en gåva till världen. Jag spelade in den redan innan jag började jobba med skivan, bara någon månad efter att Kate dog. Om jag sjöng tillräckligt bra, med mina ögon stängda, kanske hon skulle finnas där, så var känslan just då, säger Martha Wainwright och fortsätter:
– Med Yuka lade vi sedan till stråkar och blås och ett slags primalskrik, för att få till den rätta albumkänslan. Det låter inte som någon av mina låtar. Den är mer perfekt, mer storslagen, mer sofistikerad än de sånger jag gör. Min musik är mer desperat, menar Martha Wainwright.
Martin Röshammar/TT-Spektra