Barnen Leo och Vilma är fem respektive två år. De far runt i radhuset och leker, brottas och munhuggs.
– Det är min pappa.
– Nej, min.
Men Jörgen Sundqvist är inte bara pappa, han gör också sin första säsong som lagkapten för Brynäs IF:s a-lag vilket innebär att ta ett större ansvar för gruppen, peppa sina lagkamrater lite extra och fungera som tränarens förlängda arm.
– En del lagkaptener tar till orda i omklädningsrummet, jag försöker visa ledarskap på isen istället. Jag ger alltid 110 procent, oavsett om det är träning eller match.
Han har alltid gillat barn. Innan han blev pappa hyste han en förhoppning om att få mycket tid över till lek.
Och så har det blivit.
– Vi tränar för det mesta på förmiddagarna, så om vi inte har bortamatch brukar jag kunna hämta barnen på dagis vid tvåtiden och då har vi hela eftermiddagarna tillsammans. Det är till och med så att barnen blir överlyckliga när de får äta mellis på dagis eftersom det händer så sällan.
Hur är han då som pappa? Snäll eller sträng? Leo tvekar och Jörgen fyller i.
– Både och. Jag kan bli väldigt arg när ni inte lyssnar.
Som lagkapten tänker han mycket på gruppen. Man presterar bättre om man har kul tillsammans, menar han.
– Som pappa ska man också bry sig om sina barn, sätta dem i första hand och ge dem den tid de behöver. Sedan måste de ju klara av att leka själva också.
Han ser sig inte som en utpräglad ledartyp, i privata sammanhang kan han lika gärna ta ett steg tillbaks och låta andra bestämma. På jobbet går han in i sin nya roll och förväntar sig att grabbarna i laget lyssnar när han har någonting att säga.
– Det hoppas jag att barnen också gör. Jag försöker lära dem smågrejer som att plocka undan tallriken från matbordet, lite vett och etikett och att vara snäll med sina kompisar, säger Jörgen.
Rollerna berikar varandra. Som pappa använder han små knep för att lösa situationer: att klä på sig kan bli en tävling om Leo är motvillig och vid matbordet kan en variant av omvänd psykologi få Vilma att äta.
Grabbarna i laget kan också bli tjuriga. Att bara få spela sex minuter under en match när flera andra får spela 20 minuter kan sänka humöret på vissa spelare.
– Då gäller det att ge lite extra uppmärksamhet och förklara att insatsen var jätteviktig för laget. För det mesta accepterar de den rollen, säger Jörgen.
På jobbet umgås han med utpräglade vinnarskallar som hatar att förlora. Leo har liknande drag.
– När vi spelar bandy brukar jag lägga mig medvetet, men inte alltid. I bland måste han förlora också, trots att han grinar ihop. Han kan inte vinna hela tiden, han måste lära sig att livet inte bara är en dans på rosor, säger Jörgen.
En tydlig gemensam nämnare mellan hans två roller är just ambitionen att få omgivningen att må bra. Han lyckas inte alltid.
– Ibland blir jag mer irriterad på barnen när jag är trött.
Efter en förlust är det okej för grabbarna i laget att vara ledsna och sura, men dagen efteråt förväntas de vara på bättre humör.
– Samma sak gäller barnen, men man hoppas att det går lite fortare för dem att bli glada igen, säger Jörgen.