När Brynäsbacken Lasse Jonsson sätter sig hemma i soffan och blickar ner med de blå och vanligtvis så pigga och vakna ögonen finns det också något mörkt och tungt där.
– När jag vaknade en morgon i höstas och inte kunde lyfta upp Signe och Isak i famnen brast någonting och jag kände att så här ska det inte vara.
Varför gjorde det så ont att bära sina barn?
Varför vaknade han varje morgon med en infernalisk smärta som inte gav med sig?
Varför var han sjuk så ofta?
Varför kunde han inte spela hockey på samma nivå som förr?
Varför, varför, varför...?
Frågor som surrade runt som ilskna flugor i huvudet på Lasse och där han hela tiden var snabb att ta fram de logiska svaren.
– Man letade ju efter förklaringar och dom fanns ju alltid där precis framför en. Det var den där tacklingen i den matchen som gjorde att jag hade ont i axeln, det var knölarna som gjorde att det värkte i fötterna och med småbarn på dagis var det ju självklart att feber och muskelvärk kom som ett brev på posten.
Allting har ju också ett pris när sjukdomar, skador, en vikande formkurva och till slut en plats på bänken i laget kommer.
Lasse fortsätter att berätta med egna ord stilla och enkelt när Sporten hälsar på i huset på Strömsborgsvägen mitt i centrala Gävle.
– Allt det här har påverkat både mentalt och fysiskt och det har varit mycket upp och ner de senaste åren. Självklart går tankarna runt i huvudet varför jag inte kunde prestera på isen som jag hade gjort förr. Det var frustrerande.
Alla frågor fick till slut ett svar när han för en dryg vecka sedan satte sig ner med sin läkare där analyserna efter alla provtagningar visade på kronisk ledgångsreumatism.
– Självklart var det inget roligt besked att få men ändå en lättnad att veta vad allting det här berodde på.
Nu har några dagar passerat efter diagnosen och känslorna har hunnit ikapp något. Ett tufft besked att få för vem som helst och det sista en elitidrottsman mitt i karriären vill ha.
Hockeyn har ju varit Lasses liv sedan så många år tillbaka, som hobby men också som yrke. Nu är framtiden oviss även om förhoppningen givetvis är att medicinerna som han började ta i måndags ska verka och att han så snabbt som möjligt är med i matchen igen.
Lasse och hans sambo Ewa dukar fram kaffe och bullar medan Signe, 2,5 år, och Isak, 1,5 år, visar upp en imponerande samling av dockor där en och annan dinosaurie också plockas fram ur ett skåp.
Det är dags att leka lite efter dagis där pappa, en konstig reporter och en kul fotograf med en stor kamera fungerar som spännande inslag.
– Mycket har kretsat kring hockeyn för mig men nu är det inte riktigt så. Dom tycker nog att det är skönt att jag är hemma lite mer, säger Lasse och ler åt barnens framfart.
Sambon Ewa sitter bredvid och håller med. Hon är den som allra bäst har sett och förstått hur ont Lasse har haft. De har vaknat varje morgon tillsammans och hon berättar hur jobbigt det har varit att se Lasse lida.
– När vi har ätit gröt till frukost har han inte kunnat lyfta skeden ordentligt. I stället för i munnen har skeden hamnat i pannan – bara som ett exempel. Sedan är ju Lasse den som aldrig klagar utan tvärtom biter ihop och inte visar hur ont det gör.
Morgnarna och förmiddagarna har varit värst och ska man träna tidigt före lunch och prestera på topp kan vem som helst räkna ut att det rimmar rätt illa.
För på isen har det inte varit samma Lasse Jonsson som under de första åren i Brynäs dit han kom som firad stjärnback från NHL och landslaget. Han har kämpat med sitt eget spel och när det inte har gått bra har han fått utstå en hel del spott och spe från vissa delar av Brynäs stora supporterskara.
Det är inte mycket som inte varit Lasses fel med vissa supporterögon sett och på den anonyma webben har det också skrivits och spekulerats en hel del.
– Det är väl i och för sig inte fel att folk bryr sig om Brynäs och jag har inga problem att ta det som hockeyspelare. Det är det fler än jag som fått uppleva. Men det finns väl saker som har gått över gränsen, säger Lasse med en rak och ärlig blick.
• Du fick stämpeln att springa på krogen och blev också kallad alkoholist förra hösten.
– Det är så lågt att jag aldrig känt att jag behövt försvara mig på den punkten. Alla nära, kära och vänner vet om att det absolut inte är på det viset och vi har mest skrattat åt det tillsammans. Men visst är det tråkigt att det ska behöva bli så för att jag har varit dålig på isen.
Med familjelivet och två små barn hemma blir det inte mycket tid över för annat. Hos Ewa, Signe och Isak har han också tryggheten och hans egna ord är där rätt talande.
– Dom struntar totalt i om jag har varit bra eller dålig i den där hockeymatchen. Dom vill bara att jag ska komma hem, säger Lasse och lyfter upp Isak i knät.
Han är också noga med att han inte vill gömma sig bakom sjukdomen eller att det ens är särskilt synd om honom.
– Det är det inte. Jag gjorde dåliga matcher och det var i-n-t-e bara för att jag var sjuk. Vad det gäller ledgångsreumatismen är prognosen för mitt fortsatta liv utanför hockeyisen mycket god även när jag blir äldre. Jag ska kunna leva som vanligt och medicinerna nu är mycket bättre än för bara fem år sedan.
Men just nu är det stillhet som gäller ett tag där de inflammerade lederna ska få tid att läka. Lite testcykel går bra och ser ni Lasse på rinken i och omkring Brynäs omklädningsrum så är det helt rätt. Han är där nästan varje dag ändå.
– Jag brukar byta av Dackell på cykeln. Det är svårt att få gamla rutiner att försvinna, skrattar Lasse som också ser matcherna i Läkerolen på plats.
Men hoppet att komma tillbaka på allvar överger inte Brynäsbacken.
– Min absoluta målsättning är att bli så bra att jag kan spela hockey på samma nivå igen. Men när det i så fall blir får vi se. Så fort som möjligt hoppas jag.
Just nu har han i alla fall inte ont. Kortisonet verkar och förhoppningsvis ska medicineringen ta över när det går ur kroppen om några veckor. Annars kommer smärtorna tillbaka.
– Därför är det för tidigt att säga något nu. Läkarna säger att vi får prova oss fram tills vi hittar något som fungerar. Men då är jag redo igen...
Lasse kunde njuta av SM-guldet i våras men vill gärna tillbaka på en nivå där han kan bidra ännu mer på isen. Där har han varit guld värd för Brynäs tidigare och både han själv och föreningen vill dit igen.
– Brynäs har också varit fantastiskt och kan också se människan bakom. Det stödet har varit ovärderligt.
Sedan kryper han ner på golvet igen och är redo för lite mer bus med barnen – utan att det gör så där fruktansvärt ont. Bara det är en seger för Lasse Jonsson just nu...