Det är sällan verkligheten är så fysiskt påträngande på film som i ”Äta sova dö”. Även om svensk film får kritik för att ägna sig alldeles för mycket åt grå vardagsrealism är det då fråga om en grå teaterrealism som är mer tråkig än realistisk. Här biter det i skinnet och värker i magen på riktigt.
Raša arbetar på en liten ort i Skåne med att förpacka rucolasallad i tråg som skickas ut i butikerna. Där har hon arbetat sedan hon slutade skolan, arbetsplatsen och arbetskamraterna är hennes trygghet, hennes värld. Hemma finns pappa som har en förstörd rygg, men som inte kan göra sig förstådd hos läkarna. Han får arbeta när han kan och ser till att Raša äter och mår bra.
Så kommer dråpslaget, berättat som i verkligheten på många arbetsplatser.
Friställning, ett fint ord för arbetslöshet, drabbar många. Nu har paketeringen av sallad drabbats. Förhandlingar med facket bakom stängda dörrar. Rädsla hos de anställda för vilka som ska drabbas. Fasa varje gång platschefen kommer ut och hämtar ännu en anställd. Alla tittar ned i sin sallad och försöker göra sig osynliga.
Sedan kommer information om arbetsförmedlingens åtgärdspaket och peptalk om hur man ska sälja sig själv på arbetsmarknaden. Man vet ett det går till så här och det är påträngande och obehagligt i all sin svenska välvillighet. Ingen vill hamna där men många gör det. Det finns helt enkelt inga jobb. Inte där och inte för dem. De flesta resignerar och sitter och gnäller på fiket, men inte Raša. Raša är inte någon som ger upp så lätt, hon går runt och erbjuder sina tjänster och arbetar till och med gratis med att packa kassar på livsmedelsbutiken tills chefen där säger till henne att hon inte är önskvärd.
Nermina Lukaš spelar Raša och hon bär upp hela filmen med sin rasande energi och självklara närvaro. Aldrig har du sett en sådan hjältinna på vita duken, en sån käftsmäll mot allt lagom och tillrättalagt, så enerverande och dessutom alldeles nödvändig.
Christina Hygge