Den är vacker men med smutsiga system, den är livsförsörjande men samtidigt så grym, den är fascinerande men utnyttjad och den har fantastiska varelser som lever på och av den – men är samtidigt helt vanvettigt överbefolkad av oss människor.
Alla negativa aspekter, allt kaos och allt lidande här i världen är egentligen bara ett kvitto på hur dumma i huvudet vi faktiskt är. Vi människor har ätit kakan, spytt upp den och äter på den igen.
När vi förra året i oktober passerade sju miljarder människor på jorden firades det, märkligt nog, över hela världen. FN-tjänstemän i kostym stod duktigt i ett hörn av rummet på BB där en svettig kvinna precis klämt ut ett barn som blivit symbol för den sjukt stora befolkningen, reportrar trängs med fotografer i sjukhuskorridoren för att få en glimt av person nummer 7 000 000 000 som ligger i ett knyte och kräks. Hurra! Eller?
Trots att vi alla inser att det är problematiskt att vi blir fler med tanke på miljö, fattigdom och sjukdomar borde v i (som det heter) engagera oss mer i världen och varandra, men ändå verkar det som att vi bara blir mer och mer egocentrerade, ointellektuella och otrevliga. Det minsta vi kan göra är väl att ha lite hyfs... och ändå tycks det brista allt för ofta.
Det kostar ingenting att vara trevlig. Inte heller kostar det något att låta bli att vara otrevlig. Ändå har jag stött på en handfull personer den senaste veckan som verkar ruttna långsamt på insidan av – vad jag tror är – rent missnöje och som tar ut detta skamlöst på sin omgivning. Så skamlöst att jag vill gissa att de livnär sig på döda bäbisar, andas skadeglädje och har sålt sin själ till någon pantbank i utbyte mot självgodhet. Senast jag hamnade i vägen för klassiskt ohyfs av detta slag var under ett besök på något så harmlöst som biblioteket.
På Deichmanske biblioteket i Oslo möttes jag av en anställd som antingen haft en helt förjävlig dag eller helt enkelt är en förjävlig människa. Han dyker upp mitt framför mig där jag står vilsen i entrén och inleder samtalet med ett långtdraget ”jaaa?” och spärrar sina trötta ögon i mig. När jag frågar var jag kan lämna in mina böcker (kanske det var en allt för frekvent fråga för bibliotekarien) är det som att en spärr av allt vad service, vett och självkontroll heter kollapsar och jag blir offer för ett hagel av förnedrande sarkasm. ”JA, här BAKOM mig har jag då en STOR SKYLT där det står IN-LÄM-NING”, varpå han himlar med ögonen inte en, utan två gånger och därtill suckar djupt.
Min instinkt strider mot mitt hyfs och jag förblir tyst i stället för att replikera något om att jag har alla kromosomer på plats och att det här med ord är något jag faktiskt fattar. Därefter hinner denna bittra varelse övertyga mig tre gånger om att han avskyr mig med sin djupt hånfulla ton i guiden kring biblioteket innan jag brister ut i ett bestämt TACK bara så att han kan försvinna ur min periferi och ur mitt liv.
Hur skulle världen ha sett ut med sju miljarder människor som inte kan kontrollera sin bitterhet?
Vi lever ju uppenbarligen bland varandra så en vuxen människa kan man ju tycka ska kunna greppa det här med hyfs och social kompetens. Jag kommer mycket väl ihåg vad min högstadiefröken vrålade till mig under ett av mina tonårsuppror i klassrummet:
”Har du inget snällt att säga så får du bara hålla käft!”
Och svårare än så är det inte.
JUSTINE ÖSTERGREN
Krönikör på GD Nöje
justine.ostergren@hotmail.com