– Man behöver inte vara homosexuell för att uteslutas ur Jehovas vittnen. Jag behandlades likadant när jag hade träffat en kille utanför församlingen, berättar hon.
Tills Zophia var 17 år var hon medlem i Jehovas vittnen. Hon följde med sin mamma på mötena från det att hon var två. Hon ”gick tjänst”, det vill säga var ute och knackade dörr, hon höll tal på mötena och umgicks med sina kompisar som alla var med i församlingen.
Trots att hennes pappa och övriga släktingar inte var medlemmar, var det självklart för Zophia att Jehovas vittnens sätt att leva var det riktiga.
– Man har sin bubbla som man lever i. Mamma och jag firade förstås inte jul. Och om jag kom hem till pappa någon juldag, så höll jag mig lite på sidan, för jag kände att det där med att fira jul var fel. Och jag valde själv att döpa mig när jag var femton.
Innan man är döpt är kraven inte lika hårda. Man kan gå på ett möte ena dagen, och vara med icke troende andra dagen. Men när man är döpt hårdnar kraven.
– När man är döpt har man ett ansvar för att det ser bra ut, man kan inte göra vad som helst. Och allt ser alltid bra ut. När någon frågar hur det var att gå tjänst så var det alltid bra, berättar hon.
Men när Zophia var 17 år fick hon sommarjobb i Furuviksparken, och livet tog en helt ny väg. För där träffade hon Magnus.
Det var kärlek vid första ögonkastet.
– Vi höll vårt förhållande hemligt i åtta månader och träffades i smyg. Men en kväll kom det fram och jag blev kallad till ett möte med äldstebröderna.
Zophia utsattes för ett förhör.
– Det var kränkande på något sätt. De ville veta vad jag gjort och inte gjort. De ville veta om jag testat droger, om jag druckit alkohol, om jag hade haft sex. Egentligen var det saker som de inte hade att göra med, säger Zophia.
Hon värjde sig mot frågorna, men när det blev ett nytt möte hade hon bestämt sig. När äldstebröderna frågade om hon ångrade sin ”synd” och ville vara kvar som vittne, och bryta med Magnus, svarade hon nej. Då fick hon veta att hon skulle bli utesluten.
I Jonas Gardells film finns en scen när föräldrarna kommer hem med blommor och tårta till Benjamin för att göra ett sista försök att förmå honom att välja att vara kvar som Jehovas vittne. Han säger nej, han är homosexuell och vill leva som den han är, med den han älskar.
När de sedan äter tårtan konstaterar Benjamin att det är hans egen begravning. För hans föräldrar finns han inte längre, eftersom han lämnat församlingen.
– I vanliga fall tänker jag inte så mycket på hur det var när jag blev utesluten, men när jag såg den scenen kom det tillbaka. Det är inte oss som blir uteslutna som det är fel på. Jag är inte ond fast jag lämnade, säger Zophia.
Benjamin förlorade kontakten med föräldrarna helt. Så var det inte riktigt för Zophia.
– Jag bodde fortfarande hemma, och min mamma fick tillstånd att ha en ”affärsmässig” kontakt med mig. Hon fick säga ”nu är det mat”, men hon fick inte säga något personligt. Om det hade hänt något allvarligt hade jag inte kunnat prata med henne om det. Tanken var att jag skulle märka vad jag förlorat, berättar Zophia.
– Det blev väldigt spänt. Jag mådde väldigt dåligt och skar mig, men mamma såg det inte, och efter ett tag fick jag flytta hemifrån för det fungerade inte.
Beslutet att hon blivit utesluten lästes upp på ett tisdagsmöte. Kompisar som hon trott var nära vänner tittade bort om de råkade mötas på stan - men Zophia ångrade sig inte. Och Magnus stod kvar vid hennes sida, han var ingen övergående sommarförälskelse.
När hon fyllt 18 tatuerade Zophia in namnet Magnus i sin nacke.
– Nu får jag, nu kan jag, nu ska jag, kände jag. Som vittne får man ju inte tatuera sig. Och jag kände att Magnus namn står för förändring för mig.
I dag är Zophia och Magnus gifta och har två barn. Dessutom har hon fått tillbaka kontakten med sin mamma, fast den kanske aldrig blir som före uteslutningen.
– Min mamma gick också ur Jehovas vittnen ungefär ett och ett halvt år efter mig, så nu finns hon där och jag kan ringa henne när jag vill. Mina barn har en mormor som man ska ha, och de får fira jul och födelsedagar, sånt som inte jag fick när jag var liten, säger hon.
Nu efteråt kan Zophia Sandström tänka att beslutet att lämna Jehovas vittnen inte kom så plötsligt som det kändes då:
– Jag hade nog känt även innan att jag inte ville leva som man gör hos Jehovas vittnen. De säger att man ska leva efter bibeln, men bibeln säger att man ska älska sin nästa. Det gör man inte när man behandlar någon som de behandlade mig, säger hon.
– Det enda jag saknar från den tid jag var vittne är kompisarna jag hade då. Jag kan se dem någon gång på Ica Maxi eller så, men jag kan inte ens ringa och fråga hur de mår.
– Men annars saknar jag ingenting. Jag är glad att jag kom därifrån, säger hon.
– Jag vill aldrig gå tillbaka.
Göran Borglin, pressansvarig i Jehovas vittnen, har inte sett Jonas Gardells tv-serie och vill inte kommentera den. Men han bekräftar att medlemmar som bryter mot föreskrifter i bibeln utesluts.
– Men det är ingen automatik. Den som ändrar sitt sätt att leva utesluts inte, säger han.
– Det är vår mening att uteslutningen ska få individen att ändra sig. Därför ska ingen ha något socialt umgänge med de som är uteslutna.
– Gäller det en familjemedlem bryter man det andliga bandet men i övrigt ska familjen fungera som tidigare, säger han.