– Vi ska muddra så mycket som möjligt, så fort som möjligt, säger Rolf Benders, holländsk kapten på muddringsfartyget Crestway.
På Crestway arbetar 15 man i tvåskift, veckans alla dagar. Tolv timmars vila och tolv timmars arbete gäller för all personal, som arbetar, äter och sover ombord.
Efter fyra veckors arbete på fartyget i Gävle väntar fyra veckors ledighet.
– Man slipper sitta i köer till jobbet på morgonen. Jag föredrar det här sättet att jobba, säger Dirk van der Plas, chefsmaskinist på Crestway, holländare men bosatt i Brasilien.
Den största fördelen är de långa perioderna med fritid. När vi träffas uppe på kommandobryggan är han ombytt och klar för sin första ledighet under uppdraget i Gävle. För hans del blir det först en tur till föräldrarna i Holland och sedan hem till sin fru i Brasilien, en bekantskap han gjorde när han klev i land under ett uppdrag.
Kaptenen Rolf Benders säger att han brukar tänka på att han ska lära känna platsen han är på.
– Men det blir ändå mest att man ser järnvägsstationen och flygplatsen.
När vi går ombord på fartyget har muddringen pågått i några veckor. Crestway ligger mitt i farleden och sveper med ett gigantiskt dammsugarmunstycke över botten. Bottenmassorna, både grus, sten och lera hamnar i fartygets fickor som rymmer 3 700 kubikmeter. När fartyget är fullastat efter några timmar styr kaptenen en bit ut till havs, öppnar bottenluckorna på fartyget och tömmer hela lasten på 35 meters djup.
– Det har gått ganska bra, säger Rolf Benders om arbetet hittills, men tillägger att det är en läroperiod i början av projektet.
Bottnen i farleden är noga undersökt och varken Boskalis eller Sjöfartsverket väntar sig några stora överraskningar. Men hur den svenska moränen uppför sig är inte givet och utrustningen måste trimmas för att fungera optimalt.
– Vi måste lära oss materialet, säger Rolf Benders.
Efter ett tag lämnar han över ansvaret till styrmannen Pavel Avsejenko, som är inne på sitt sista skift innan han går på en treveckors ledighet i hemlandet Litauen. På instrumentpanelen kan han med centimeterprecision styra dammsugarmunstycket och se hur mycket material som sugs upp till fartyget.
Efter att ha knappat in alla data som behövs för tillfället kan han nöja sig med att övervaka processen.
När jag antyder att han kan sätta sig ner och koppla av påpekar Rolf Benders att det kan han inte alls. Farleden där Crestway opererar är trång och det cirkulerar båtar och mudderverk hela tiden i området.
– Det gäller att vara vaksam, säger Rolf Benders.
Crestway är så pass stor att fartyget formellt är lotspliktigt. Det har Sjöfartsverket upptäckt och när vi står på bryggan tillsammans med kaptenen och styrmannen får besättningen order om att avbryta muddringen. En lots är på väg för en inspektion som ska ge Crestway en dispens från lotsplikten.
En knappt hörbar suck hörs från Boskalis personal, men alla finner sig snabbt i det nya läget.
– Vi har lite underhåll vi behöver göra. Bråka med myndigheterna vill vi ändå inte göra. Vi måste samarbeta, säger Rolf Benders.
Och enligt Sjöfartsverkets projektledare, Eric Kevan, flyter samarbetet på bra och han är nöjd så här långt.
– Det är alltid en inkörningsperiod. Men de är duktiga, säger Eric Kevan.
Hans och Boskalis största bekymmer kan bli isläget. En tidig vinter kan spräcka tidsplanen.
– Det blir tufft. Boskalis personal är optimister, men det är operatörerna alltid.
– Vi hoppas att isen ska komma sent och gå tidigt.