Rock och symfoniorkestrar är ofta inte en alldeles lysande hybrid. Vi som minns kommer ihåg de kalkonmässiga skivor med tolkningar av hits som London Symfoniorkester gjorde på 80-talet, men både ELO och Spiritualized har gjort fantastiska skivor med hjälp av symfoniorkestrar.
Soundtrack of our lives smyger igång kvällen utan stråkar men med en vacker soft Endless song. Ebbot säger att vi ska ta den som en programförklaring och lovar en helkväll, sen sjunger han Take a trip to with the one you love. Ungefär halva symfoniorkestern dirigerad av Roger Karlsson hjälper bandet att bygga upp stämningar som blir som stora magnifika slott till låtar.
Alla på scenen är klädda i svart förutom trummisen som har vit skjorta och det märks att de spelar tillsammans. Till skillnad från ett vanligt gig så har bandet verkligen anpassat låtvalen efter vad de kan göra tillsammans med orkestern och många väntade hits försvann därmed ut. Istället byggde de upp ett softare set där det ofta var filmiska toner, ibland var det hypnotiskt som i ett Ennio Morricone soundtrack och ibland lite som Adeles nya Bondlåt. Ofta är det Ebbot ensam med gitarristen som sätter an tonen, smyger in lite piano/orgel innan allt byggs upp.
Visst kan det ibland vara lite Kurt Olssonvarning på Ebbots mellansnack. Normalt säger han inte så mycket alls på spelningar men vi älskar honom i alla fall när han sjunger som en gud.
Nästan ingen låt klockar in under sex minuter och det är sent sextiotalspsykedelika som i Beatles mest storslagna stunder. Det är lätt att förstå varför bröderna Gallagher i Oasis älskar bandet.
De långa episka styckena till trots så märktes det att när bandet höjde tempot med Mantra slider var publiken direkt med på noterna och då blir det nästan som i Gimme Shelter. Avslutande Jehova Sunrise blir magnifik och om bandet skulle orka så skulle de säkert spela ännu om publiken fick bestämma.
Peter Alzén