Den manusförfattande regissören Anne Fontaine har gjort en inspirerad variant på ett välbekant tema, och för egen del kom jag på mig själv med att sitta med ett fånigt flin på läpparna mest hela tiden. Det här är nämligen inspirerat, kvickt, välspelat och vuxet humoristiskt från början till slut.
Agathe är en intellektuell, kylig och snobbig chef för en konststiftelse medan Patrick är en hemlös bidragstagare med meriter från fängelsesystemet och en förkärlek för alkoholhaltiga drycker och lättfotade damer. Ingen torde alltså kunna påstå att de har ett enda dugg gemensamt. Fast deras respektive ätteläggar råkar förstås bli bästa kompisar, vilket leder till både påtvingat umgänge och till något oväntat intimt.
Om detta handlingsreferat ger intrycket att ”En bohem i Paris” spelar på diverse stereotyper om olika samhällsklasser, så är det helt medvetet. För det är klart att filmens humor till större delen bygger på att Agathe är en överspänt hämmad överklassdam och Patrick är en bufflig slashas till arbetare. Detta faktum tycks uppröra en del kollegor kopiöst, varpå motorsågen programenligt plockats fram. Men kom igen nu, det är ingen större hemlighet att överdrifter och fördomar om diverse folkgrupper mycket väl kan vara riktigt roliga om timingen sitter och dialogen är välskriven. Som i det här fallet. När sedan replikerna fälls av duktiga aktörer som Isabelle Huppert och Benoit Peolvoorde är det bara att kapitulera.
Peter Eliasson